Statistik och mätning av hemlöshet i Europa

Det är svårt att beräkna och jämföra hemlöshet. Det kräver särskilda insatser för att räkna hemlösa, och meningsfulla jämförelser bygger på att länderna definierar och mäter på samma sätt. Så ser det inte ut vare sig i Europa eller i Norden, även om mycket har gjorts för att öka jämför­barheten.

Även om det har skrivits och forskats om hemlöshet under de tre senaste decennierna har vi bristande kunskap om hemlöshet och dess utbredning både i Norden och Europa. Det är nämligen generellt svårt att fånga in grupper som inte har någon fast adress i de traditionella välfärdsmätningarna som görs av hela befolkningen. Det gäller till exempel undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) som numera görs på ett liknande sätt i Europa för personer över 16 år genom SILC – Statistics on Income and Living Conditions. Resultaten publiceras regelbundet i Eurostats databas, och av de olika ländernas statistikbyråer. Undersökningarna ger en bakgrund till välfärdens utveckling, men de kan också ge en ökad förståelse av de mekanismer som genererar hemlöshet.

Grupper som saknar en fast adress eller lever under osäkra boendeförhållanden tillhör sannolikt i hög utsträckning bortfallet i dessa undersökningar. I stället har länderna fått utveckla särskilda undersökningsmetoder för att identifiera de medborgare som är hemlösa, eller som lever under osäkra boendeförhållanden.

The European Federation of National Organisations Working with the Homeless (FEANTSA) bildades 1989. Organisationen tillkom som en reaktion på de hemlöshetsproblem som, enligt olika rapporter från frivilligorganisationer, socialarbetare med flera, hade återkommit i Europa i början av 1980-talet i svallvågorna efter oljekriserna på 1970-talet samt ekonomiska neddragningar i socialpolitiken och välfärds­systemen. Hemlös­heten hade framför allt blivit synligare i det offentliga rummet och lyftes upp som ett socialt problem, inte minst i medierna.

FEANTSA har sedan starten initierat och arbetat för att skapa bättre kunskaper om hemlöshets­problemet, och de har också utvecklat enhetliga definitioner och likartade sätt att mäta hemlöshet. Syftet är att underlätta jämförelser mellan länderna i EU och för att kunna beskriva utvecklingstendenser under tid, samt få de olika länderna att vidta åtgärder.

FEANTSA bildade också European Observatory on Homelessness 1992, som i skriftserien Comparative Studies on Homelessness presenterar komparativa studier av hemlösheten i Europa. Dessutom ger organisationen ut European Journal of Homelessness, som publicerar vetenskapliga artiklar om hemlösheten i Europa.

"FEANTSA och European Observatory on Homelessness försöker i dag att inte bara få grepp om hushåll som befinner sig i ”öppen” hemlöshet utan verkar för att länderna också samlar in uppgifter om Housing Exclusion, som innebär exkludering eller utestängning från bostadsmarknaden."

FEANTSA och European Observatory on Homelessness försöker i dag att inte bara få grepp om hushåll som befinner sig i ”öppen” hemlöshet utan verkar för att länderna också samlar in uppgifter om Housing Exclusion, som innebär exkludering eller utestängning från bostadsmarknaden. Det innefattar då också sådana tillstånd som trångboddhet, fysiskt undermåliga bostäder, osäkra boendeförhållanden, vräkningar och hushåll som lever med hyresskulder eller har hyror som de inte klarar. Organisationen gör regelbundet samman­ställningar om utvecklingen av hemlösheten bland medlemsländerna.

I rapporten Extent and Profile of Homelessness in European Member States belyses en rad metodologiska problem med dessa undersökningar i Europa, och den begränsade kvalitet de har (Busch-Geertsema; Benjaminsen; Hrast & Pleace, 2014).

I rapporten görs nämligen en kritisk utvärdering av de statistiska uppgifterna om hemlöshet i 15 medlemsländer, inom EU. Från Norden ingår Danmark, Sverige och Finland. Slutsatsen av analysen är att det behövs storskaliga statistiskt robusta data av longitudinellt slag för att hemlösheten i dess olika uttrycksformer ska kunna förebyggas och minskas. Det skulle behövas ett vidare betraktelsesätt som har förmåga att innefatta också andra grupper som befinner sig i hemlöshet och i risk för att bli hemlösa, enligt författarna. Liksom i en rad andra analyser konstateras att andelen kvinnor i hemlöshet underskattas. Det finns också en tendens, enligt författarna, till att de insamlade uppgifterna koncentreras till stora befolkningscentrum, medan exaktheten i uppgifterna från mindre orter eller kommuner inte är lika lätt att få in. 

I artikeln Developing a global framework for conceptualising and measuring homelessness, argumenterar Volker Busch-Geertsema, Dennis Culhande och Suzanne Fitzpatrick (2016) för att en bredare och mer robust statistik också bör vara ett globalt mål och att vikten av trygga bostäder får samma dignitet som andra välfärdsmål runt om i världen. Att vi skapar robusta uppgifter om hemlösheten i alla dess former får därför anses som en grundläggande förutsättning för att vi effektivt ska kunna behandla problemen, och det gäller också de nordiska länderna.