Långsiktigt arbete minskar hemlösheten

I 20 år har Norge systematiskt arbetat med att minska hemlösheten. Grunden är att ställa krav på samhället att ordna bostäder som passar människors olika behov. I bostadsstrategierna är det prioriterat att familjer med låg inkomst ska kunna köpa en bostad.
– Att äga är en stark norm i Norge, förklarar Hermund Urstad. Han arbetar på Husbanken som finns för dem som inte klarar sig själva på Norges bostadsmarknad.  

Kurvorna pekar åt rätt håll. Bostadslösheten i Norge sjunker. Bortsett från några gupp har den utvecklingen pågått ända sedan början av 2000-talet. Varför är det så? Det har bostadsforskaren Evelyn Dyb undersökt med hjälp av statistiska analyser, intervjuer och case-studies i några av de framgångsrika kommunerna (Dyb, 2019). Slutsatsen är att det är det långsiktiga bostadssociala samarbetet som ger resultat. Läget på bostadsmarknaden och konjunkturen kan också påverka, men allt talar för att den viktigaste faktorn är den höga prioritet som arbetet med bostadslösheten har, förklarar hon i rapporten Færre bostedsløse – hva er forklaringen?

Forskningsresultatet är helt i linje med det som Hermund Urstad och hans kollegor på Husbanken upplever.
 
– Vi har hållit på sedan år 2000 nu, bostadsstrategierna har haft lite olika namn och lite olika inriktning, men nu är det en väldigt bra inriktning och vi klarar att uppnå våra mål, säger Liv Kristensen, projektledare på Husbanken.

År 1996 gjordes den första kartläggningen av antalet bostads­lösa, och några år senare, 2001, kom den första bostadssociala strategin, Prosjekt bostedsløse. Under arbetet med den första strategin skedde en mycket viktig förändring. Från början arbetade man utifrån trappstegsmodellen, som var det etablerade arbetssättet i exempelvis Sverige. Den modellen utgår från att människor steg för steg visar att de klarar av ett eget boende.

Men det fanns forskning som visade att väldigt få av de bostadslösa någonsin etablerade sig och fick ett eget bostadskontrakt. Under projektet ändrades inriktning i stället till det som forskaren Evelyn Dyb kallar en ”boligledet tilnærming”, att grunden för att komma till rätta med bostadslöshet är att se till att människor får en egen bostad, och ge dem de bästa förutsättningarna för att klara det. Detta ska inte blandas ihop med Housing First, Bostad först, som är en specifik metod för att människor med stora och sammansatta behov ska ha ett stadigvarande boende. ”Boligledet tilnærming” handlar om en bred syn, att grunden i problemet med bostadslöshet är just behovet av en bostad. Sedan dess har det varit grunden i det bostadssociala arbetet i Norge, vilket gör landet speciellt, eftersom det är få länder i Europa som har arbetat på det sättet, skriver Dyb.

I linje med detta är det inte den norska Socialstyrelsen som koordinerar arbetet med bostadslösheten. Det är Husbanken. Den kom till efter andra världskriget när mycket var ödelagt och syftade till att bygga upp landet och höja bostads­standarden. Sedan dess har banken varit statens organ för att stödja bostadsbyggandet i hög- och lågkonjunktur. Nu är Norge ett rikt land med generellt hög boendestandard. De vanliga bankerna sköter bolånen för merparten av norrmännen medan Husbanken finns för dem som har det allra svårast.

"Vi har gått från att vara en bank till att vara en välfärds­institution."

– Vi har gått från att vara en bank till att vara en välfärds­institution, förklarar Liv Kristensen, projektledare på Husbanken.

Kollegorna håller med. Husbanken är navet i bostadspolitiken, men deras uppdrag är helt beroende av ett fungerande samarbete med kommunerna. Successivt har satsningarna utvärderats och den bostadssociala kompetensen har höjts i samarbete med högskolor som gett utbildningar i ämnet. Strävan är att alltmer effektivt bidra till att alla får någonstans att bo som de kan kalla sitt eget.

– Vi har inte fått mer pengar för vårt uppdrag utan det har handlat om att bättre ta hand om resurserna. Samhälls­ekonomiskt är det ju lönsamt att människor har någonstans att bo. Det minskar kriminalitet och drogmissbruk. Det är en besparing både i människors umbäranden och i pengar, säger Jorunn Fotland, projektledare på Husbanken.

Hermund Urstad på Husbanken förklarar att Norge är speciellt. Det finns en stark norm att man ska äga sin egen bostad, och bostadsmarknaden är väldigt liberaliserad.
 
– Det är väldigt stora prisskillnader. På det sättet är vi mer lika USA än våra nordiska grannländer. Samtidigt är Norge en välfärdsstat som tar ett stort ansvar för att alla människor ska kunna bo bra, säger Hermund Urstad. 

Den politiska enigheten är stor i denna fråga.
 
– Politiker i Norge diskuterar vilka villkor som ska gälla för att få socialbidrag och socialförsäkringar, men när det kommer till bostäder är det inte så mycket diskussion. Politikerna är överens om att bostaden är ett fundament. Samhället ska stötta dem som inte själva kan ordna en bostad.
 
I bostadsstrategin som kom 2014 blev barnfamiljer en prioriterad grupp. Grunden i arbetet handlar om att få fram fler bostäder och att lägenheterna ska vara av god standard. Husbanken stöttar på flera sätt: den som har svårt att klara hyran kan få stöd för det. Den som vill köpa en bostad men inte har något eget kapital att sätta in kan få startlån och tillskott med väldigt förmånliga villkor.
 
– Det är kommunen som står som garant för lånen, men det är ovanligt att man inte klarar villkoren, säger Hermund Urstad.
 
I stället ser man en väldigt positiv utveckling.
 
– Vi har inte några stora områden med sociala problem här i Oslo. Det menar många kan kopplas till ägarlinjen. Den skapar en positiv dynamik, säger Hermund Urstad.

Husbanken har också som uppgift att se till att det finns fler lägenheter att hyra för dem som har det svårt. Ett krav är att dessa bostäder inte ska öka segregationen. De ska byggas in i det vanliga beståndet. Kommunen kan äga lägenheter utspritt i ett bostadsområde, eller så kan Husbanken och kommunen ingå avtal med privata hyresvärdar som får förmånliga lån från Husbanken i utbyte mot att en del av lägenheterna hyrs ut av kommunerna.

"Husbanken har också som uppgift att se till att det finns fler lägenheter att hyra för dem som har det svårt. Ett krav är att dessa bostäder inte ska öka segregationen."

– Vi kan ingå avtal om att 40 procent av bostäderna ska hyras ut via kommunen, som kan bestämma vilka hyresgästerna ska vara. Om allt fungerar bra kan det sedan bli aktuellt att de som hyr kan köpa bostaden själva i stället, säger Jorunn Fotland.

Kommunen ska då se till att det blir en blandning av hyresgäster så att det inte bara blir personer med hög social belastning. Det kan exempelvis handla om att hyra ut till invandrare som kan ha svårt att hitta bostad på grund av fördomar hos privata uthyrare. Tidigare kunde sådana lägenheter hyras ut på livstid. Numera är det tidsbegränsat. Nackdelen är en viss otrygghet, exempelvis för barnfamiljer. Fördelen är att lägenheterna verkligen går till de mest behövande och att kötiden blir kortare.   

I mötet med de tre projektledarna för Husbanken är det tydligt att det finns en stolthet över vad som åstadkommits hittills, och även en framtidstro.

I samarbete med kommunerna har Husbanken under de senaste 20 åren utvecklat det bostadssociala arbetet.

I den första strategin, år 2001, var inriktningen att minska bostadslöshet via ett samarbete mellan kommuner och Husbanken. I strategin för 2014–2020, Bolig for velferd, hade målgruppen breddats till alla ”vanskeligstilte” – det vill säga alla som bor otryggt, trångt och i dåliga bostäder – uppskattnings­vis 150 000 personer.

I den första strategin var Husbanken ensam ansvarig i arbetet med kommunerna. Sedan fick man stöd av fem departement i sitt arbete. Det är Arbeids- og sosialdepartementet, Barne-, likestillings- og integreringsdepartementet, Helse- og omsorgsdepartementet, Justisdepartementet och Kommunal- og moderniseringsdepartementet.

– När det är så många som samarbetar, kan man upptäcka nya sätt att arbeta. Det blir en öppenhet för att hitta olika lösningar, säger Jorunn Fotland.
 
Hermund Urstad håller med och berättar att han själv sett ett ökat intresse från de personer som arbetar med ”barnevern” (skydd av barn) och flyktingar, och även från de som arbetar med hälsofrågor.
 
Parallellt sker samma sak i kommunerna. Bostadsfrågan berör det mesta i kommunens arbete, och den finns med i budgetarbetet och långtidsplaneringen. 

– Utgångspunkten är att kommunerna i budget- och planeringsfrågor har tagit med att det ska finnas bostäder för ”vanskeligstilte”. Vi ser att de som lyckas bäst i planeringsarbetet också är de som sedan har bostäder att erbjuda, säger Hermund Urstad och fortsätter:

"Utöver samarbete har vi sett att kommuner som har mycket brukarmedverkan lyckas bättre. Det kan exempelvis handla om att man får vara med och välja mellan olika bostäder, i stället för att bara bli tilldelad en."

– Utöver samarbete har vi sett att kommuner som har mycket brukarmedverkan lyckas bättre. Det kan exempelvis handla om att man får vara med och välja mellan olika bostäder, i stället för att bara bli tilldelad en.
 
– Tendensen är positiv, men det finns mycket kvar att arbeta med. Det är höga bostadspriser, en ökning av barnfattigdomen och många barnfamiljer som bor trångt.

2021 kom en ny norsk bostadspolitisk strategi Nasjonal strategi for den sosiale boligpolitikken (2021 – 2024), som bygger vidare på den förra strategin och de kunskaper som kommit fram tack vare den.  De tre prioriterade målen i den nya strategin är att ingen ska vara bostadslös, barn och unga ska ha goda boendeförhållanden samt att personer med funktionsnedsättning ska ha samma rätt som andra att välja var och hur de bor.