Norge sticker ut med sin modell för att minska hemlösheten

I en debattartikel på DN Debatt den 26 november, samt i Turun Sanomat samma dag, la Nordens välfärdscenters direktör Eva Franzén och professor Hans Swärd fram tre förslag för att minska hemlösheten. Punkt två på den listan var ”långsiktiga statliga och kommunala strategier”.

Debattinlägget bygger på en analys som vi publicerat i den nya rapporten Hemlöshet i Norden. Där beskriver Hans Swärd hur de nordiska länderna historiskt hanterat hemlöshetsproblemet. En av slutsatserna han drar är att långsiktigt systematiskt arbete ger resultat.

Norge och Finland uthålligast

Både Danmark, Norge, Finland och Sverige har antagit och genomfört nationella hemlöshetsstrategier som alla har blivit utvärderade på programnivå. Länderna skiljer sig dock i hur uthålliga strategierna har varit. Norge, och även Finland, har haft ett strategiskt arbete mot hemlöshet igång längre än Sverige och Danmark, som haft kortare insatser.

Grunden är att ställa krav på samhället att ordna bostäder som passar människors olika behov. I Norges senaste strategi är det prioriterat att familjer med låg inkomst ska kunna köpa en bostad.

– Vi har hållit på sedan år 2000 nu, bostadsstrategierna har haft lite olika namn och lite olika inriktning, men nu är det en väldigt bra inriktning och vi klarar att uppnå våra resultat, säger Liv Kristensen, projektledare på Husbanken.

Trappstegsmodellen snabbt ratad

Under arbetet med Norges första bostadsstrategi skedde en stor förändring. Från början utgick man ifrån trappstegsmodellen, det etablerade arbetssättet i Sverige. Den modellen går ut på att människor steg för steg ska visa att de klarar av ett eget boende.

Det nya bostadssociala synsättet som växte fram i Norge för 20 år sedan kallas boligledet tilnærming. Grunden för att komma till rätta med bostadslöshet är att se till att människor får en egen bostad, och ge dem de bästa förutsättningar för att klara det. Boligledet tilnærming handlar om en bred syn, att grunden i problemet med bostadslöshet är just behovet av en bostad.

Startade efter andra världskriget

I linje med detta är det inte den norska Socialstyrelsen som koordinerar arbetet med bostadslösheten. Det är Husbanken. Den kom till efter andra världskriget när mycket var ödelagt och syftade då till att bygga upp landet och höja bostadsstandarden. De vanliga bankerna sköter bolånen för merparten av norrmännen medan Husbanken finns för dem som har det allra svårast.

Hermund Urstad på Husbanken förklarar att Norge är speciellt. Det finns en stark norm att man ska äga sin egen bostad, och bostadsmarknaden är väldigt liberaliserad.
– Det är väldigt stora prisskillnader. På det sättet är vi mer lika USA än våra nordiska grannländer.

Fler barnfamiljer får stöd

Att hantera bostadspolitiken i Oslo är en komplicerad ekvation. Cirka 70 procent äger sin egen bostad och priserna är höga. Det finns inte någon stor allmännytta. Många av lägenheterna som hyrs har en privat hyresvärd som tjänar extrapengar genom att hyra ut en andra bostad. Hyresvärden kan välja och vraka vem den vill hyra ut till. Samtidigt ska socialtjänsten ordna bostäder åt barnfamiljer som inte klarar sig själva på bostadsmarknaden och åt andra som har det svårt, bland annat missbrukare. Oslo har en ambition att de allra flesta ska ha en egen bostad, även om de har ett missbruk.

För att få bostäderna att räcka till använder sig Oslo av bostadslån till fattiga barnfamiljer via Husbanken. Det speciella med detta lån är att man ska kunna visa att man har dålig ekonomi för att få ta del av lånet.
– Det blir en större genomströmning i kommunens lägenheter när en del familjer istället kan köpa en egen bostad och flytta. Då finns utrymme för fler barnfamiljer att få stöd, säger Katja Haarslev Johannessen, på Oslos socialtjänst.

Breddad målgrupp

I den nu gällande strategin Bolig for velferd, har målgruppen breddats till alla vanskligstilte – det vill säga alla som bor otryggt, trångt och i dåliga bostäder – uppskattningsvis 150 000 personer. Ett av målen är att fler vanskeligstilte barnfamiljer skulle kunna köpa egen bostad genom förmånliga lån och bidrag.
Familjerna söker lån via kommunen och kommunen står som garant för lånen gentemot Husbanken.
– Förr var det ganska många unga som kunde få startlån. Nu är det mycket lägre krav för att barnfamiljer ska bli godkända än om du är en ensamstående man exempelvis. I Oslo skulle jag uppskatta att 50 procent av startlånen går till barnfamiljer, säger Katja Haarslev Johannessen.

Hyreslägenheterna är utspridda

Husbanken har också som uppgift att se till att det finns fler lägenheter att hyra för dem som har det svårt.
Ett krav är att dessa bostäder inte ska öka segregationen. De ska byggas in i det vanliga beståndet. Kommunen kan äga lägenheter utspridda i ett bostadsområde, eller så kan Husbanken och kommunen ingå avtal med privata hyresvärdar som får förmånliga lån från Husbanken i utbyte mot att en del av lägenheterna hyrs ut av kommunerna.
– Vi kan ingå avtal om att 40 procent av bostäderna ska hyras ut via kommunen, som kan bestämma vilka hyresgästerna ska vara. Om allt fungerar bra kan det sedan bli aktuellt att de som hyr kan köpa bostaden själv istället, säger Jorunn Fotland.

Motverkar diskrimineringen

Kommunen ska då se till att det blir en blandning av hyresgäster så att det inte bara blir personer med hög social belastning. Det kan exempelvis handla om att hyra ut till invandrare som kan ha svårt att hitta bostad på grund av fördomar hos privata uthyrare.

– Det är ju dessvärre så att de som inte är etniskt norska blir diskriminerade på bostadsmarknaden. Det är bland annat de som kan få hyreskontrakt den här vägen.
Katja Haarslev Johannessen menar att det generellt är de utrikesfödda familjerna som bor sämst i Oslo. Många av dem hyr privat dyrt och otryggt eller så tränger man ihop sig hos någon som har bostad.

Det här är en trångboddhet som inte alltid syns i statistiken. En familj kan stå på bostadskontraktet, medan två familjer bor där.

– Det är en del som får jobb efter att de har fått startlån. De förbättrar sin ekonomiska situation, säger Anders Bohlin Borgersen, kollega till Katja Haarslev Johannessen, på Oslos socialtjänst.