FILTRERA:

Krönika: Vi måste sluta tala om knarket

Narkotika

Julius von Wright, gästkrönikör, chefredaktör för den svenska tidskriften Alkohol & Narkotika
Publicerad 14 maj 2018

Det finländska public service-bolagets svenska enhet Svenska Yle har nyligen avslutat sin storsatsning "Tala om knarket" – en imponerande samling artiklar som har berört allt från narkotika i trafiken till personliga berättelser om både positiva och negativa upplevelser av narkotika. För det mesta begränsar sig rapportering av narkotika till notiser om hur många som kört onyktra här eller där, eller till hur många ton cannabis tullen har gjort beslag på. En satsning som breddade frågan var välkommen och behövlig, särskilt i Svenskfinland. Men jag vill reflektera över tre problematiska inslag i Svenska Yles rapportering.

Att skriva knark i en nyhetstext är som att skriva doobie, braj eller gräs. På sin höjd kan det fungera i namnet på ett tema som ska rikta sig till allmänheten – knark är ännu ett välanvänt slangord – men det är synd att Svenska Yle har hållit så hårt fast i begreppet i sina nyhetstexter. “Det knarrar om tänderna” berättar författaren Birgitta Stenberg, som använde amfetamin på 50-talet och som enligt egen utsaga var den som började använda ordet knarkare, härlett från knarrare.

Knark är ett begrepp som har politiserats sedan dess och är starkt anknuten till en repressiv hållning mot narkotika. Det är ett begrepp som är slang för många, oseriöst för andra. En journalist ska förstås inte ändra citat, men det är viktigt att inse att ordet inte är neutralt.

I Sverige, där jag är verksam, används ordet knark allt mer sällan och har försvunnit från officiella handlingar för länge sedan. Men också andra begrepp, som “missbrukare”, har ersatts i myndighetstexter med “personer med missbruk” och har genomgått samma process som begrepp som “utvecklingsstörd” eller “handikappad” med syftet att avstigmatisera.

Titeln missbrukare tenderar att vara karaktärsbeskrivande och trumfar de flesta andra roller en person kan tänkas ha – personen uppfattas i första hand som missbrukare, i andra hand som mamma eller pappa, syster eller bror, son eller dotter, granne eller vän, därför ska ordet undvikas. I en politiserad fråga som narkotika bör journalister vara extra vaksamma i sina ordval.

Var är forskarna?

Jag vill påstå att det är främst poliser och anhöriga som får utrymme i Svenska Yles serie, om jag bortser från de berättelser som läsarna har fått skicka in.

Anhörigperspektivet har varit ett uttryckt mål med satsningen, och jag tycker att redaktionen har lyckats bra med att uppmärksamma olika perspektiv, bland annat bristen på hjälp för anhöriga. Men jag tycker det är anmärkningsvärt att så få forskare har intervjuats i artiklarna.

För att ta Helsingfors som exempel finns det flera forskare från Institutet för hälsa och välfärd, THL, eller Center för forskning i beroenden, kontroll och styrning, CEACG, vid Helsingfors universitet, forskare som är medievana och villiga att diskutera olika frågor, så som: Vilka utmaningar medför kontrollpolitik eller avkriminalisering? Hur har synen på beroende förändrats över tid? Vad säger de senaste undersökningarna om narkotikaanvändningen i hela Finland? Varför har det blivit vanligare att förstå beroende som en sjukdom? Och vilka dilemman uppstår när sjukdomsmodellen får övertag över ett socialt perspektiv. Många forskare skulle säkert ha haft ett eller annat att säga om missbruksvårdens plats i SOTE-spektaklet.

Ifrågasätt statistiken kraftigare

Ganska nyligen intervjuade jag den svenska polisen, forskaren och visselblåsaren Stefan Holgersson. 2011 avslöjade han den svenska polisens så kallade pinnjakt: hur polisen medvetet arbetade för att öka antalet statistikförda brott, bland annat genom att plocka in personer som var kända för narkotikabrott från tidigare.

Jag menar inte att det är så den finska polisen arbetar, men exemplet visar hur aktsamma journalister bör vara i rapporteringen av så kallade offerlösa brott. Det är brott som polisen anmäler och som är totalt avhängiga av hur polisen arbetar. Thomas Hvitfeldt, enhetschef på myndigheten Brottförebyggande rådet i Sverige, har ofta varnat för att tolka dessa siffror allt för lättvindigt. Som motsats nämner han inbrott och bilstölder, som brottsoffren alltid är måna att anmäla på grund av försäkringen. Dessa brott är relativt trygga att jämföra över tid.

Jag blir glad över att se att Svenska Yle ifrågasätter statistiken av påverkade i trafiken i en av artiklarna, men i andra uteblir den analysen. I artiklarna uppger polisen att deras instrument och arbetsmetoder har förbättrats och i ett sammanhang hänvisar journalisten till att “gamla bekanta” är lätta att plocka ut ur trafiken och göra tester på. Det i sig utgör en röd flagga för att statistiken påverkas av polisens arbetssätt.

Narkotikafrågan är väldigt politiserad, men det finns mycket som vi journalister kan göra för att bena ut olika verklighetsuppfattningar – genom att reflektera över språket och genom att ifrågasätta påståenden.

Här är min tidigare webbledare på temat.

 

 

FacebookXLinkedInEmailPrint

Nyckelord

debatt, medier, språkbruk

Bildkälla (huvudbilden)

Mostphotos

Följ oss på sociala medier: