Då Nordens välfärdscenter och popNAD ordnade seminarium om aktuella frågor gällande nordiska perspektiv på cannabis, blev det tydligt att perspektiven i de nordiska länderna är – olika.
Under seminariet What’s the Nordic way concerning cannabis var en av huvudfrågorna om det finns en nordisk samsyn då det gäller cannabis. Efter presentationer av Helgi Gunnlaugsson, professor i sociologi vid Háskóli Íslands, Mats Anderberg, forskare vid Linnéuniversitetet i Sverige, Karin Rantala, utbildningsplanerare på föreningen EHYT, och polisen och doktoranden Mia-Maria Magnusson vid Malmö universitet, ledde Aarne Kinnunen, avdelningschef vid Justitieministeriet i Finland, debatten där huvudfrågan handlade om just den nordiska vägen gällande cannabis. Är det legalisering, avkrimanlisering av eget bruk och innehav eller straff som gäller i Norden i framtiden?
I debatten deltog, förutom Helgi Gunnlaugsson och Karin Rantala, Paul Larsson, professor vid norska Politihøgskolen och Per Ole Träskman, professor emeritus vid Lunds universitet.
Nolltolerans i Sverige
Per Ole Träskman, som jobbat i Finland, Sverige och Danmark, och är bosatt i Danmark sedan 25 år, gav en kort inblick i den restriktiva svenska narkotikapolitiken.
– I Sverige är man inte intresserad av så mycket annat än av straff och kontroll, det har kanske ändrats lite, men Sverige avviker från de övriga nordiska länderna i det här avseendet. Man vill ha ett drogfritt samhälle och förespråkar nolltolerans.
Träskman påpekar också att man i Sverige är fokuserad vid brukarna, och att man till skillnad från de andra nordiska länderna i hög utsträckning tar blod- eller urinprov för att kontrollera om en person har använt narkotika.
Karin Rantala tror att det finns en nordisk väg då det gäller cannabis.
– De flesta nordiska länder går mot avkriminalisering av cannabis, det tror jag, men Sverige är helt klart ett undantag.
– Det finns många likheter mellan de nordiska länderna, men Danmark är kanske det land som sticker ut, säger i sin tur Paul Larsson, från Norge.
Han ser många likheter mellan Sverige och Norge.
– Jag är rädd för att vi är på samma nivå på många sätt, också om det kanske inte ser så ut just nu.
”Nordiskt att säga nej”
Paul Larsson räknar upp tre gemensamma drag för de nordiska länderna.
– För det första: vi tror på bestraffning. För det andra tror vi väldigt starkt på absolutism och nykterhetsrörelsen är stark i de nordiska länderna. ”Säg nej”, det är väldigt nordiskt. För det tredje ses cannabis som något icke-nordiskt.
Per Ole Träskman är inte övertygad om att det finns en gemensam nordisk syn på cannabis.
– Det finns skillnader, en del ganska stora. En speciell sak i Sverige är att du kan göra kroppsvisiteringar och ta prover av unga under 15 år. Det är den allmänna åklagaren som fattar beslut om det här, och det är ett ganska exceptionellt förfaringssätt, eftersom kroppsvisitering ska göras på den som misstänks för ett brott, och ett barn kan inte misstänkas för brott. Det här är igen ett exempel på den bestraffande attityden i Sverige. Man kan också fråga om den restriktiva policyn i Sverige har varit framgångsrik? Nä, det har den inte, antalet droger har ökat väldigt mycket, också i Sverige.
Förändring eller inte?
Paul Larsson tror att Norden måste röra sig mot ett hälsoperspektiv, istället för att använda straff.
– Det kommer att hända i Sverige också, det kostar för mycket att fortsätta så som man gör nu.
Helgi Gunnlaugsson är tveksam till om något verkligen håller på att förändras.
– Island ser på de andra nordiska länderna, mycket på Sverige och det drogfria samhället, kanske mindre på Danmark. Diskussioner om reformer och alternativ kan förekomma, men när det kommer till kritan, till regering och riksdag, då finns det ingen vilja att liberalisera.
Gunnlaugsson påminner om att öl legaliserades på Island så sent som 1989.
– Island kommer inte att legalisera cannabis om inte de andra nordiska länderna gör det först.
Att tala om droger på ett positivt sätt i sociala medier är inte lagligt på Island.
– Rekreationellt bruk existerar inte i offentligheten, det finns bara problembruk. Att det är okej att tala om hur roligt du har med alkohol, men inte om cannabis, det säger något om hur de här världarna skiljer sig åt.
Det som däremot kan hända på Island är att mindre innehav av cannabis inte skrivs in i brottsregistret.
– Till exempel unga i 20-års åldern som grips med en joint, de får böter i fortsättningen också, men inte ett brottsregister. Den här förändringen kommer det inte att talas mycket om, utan det kommer att ske i tysthet.
Konsekvenser av förändringar
En man i publiken undrar varför det ska ske några förändringar alls, då användningen av cannabis är ganska låg i de nordiska länderna, och hänvisar till siffror som presenterades i början av seminariet, siffror från den europeiska skolundersökningen ESPAD.
– Jag håller med om att det skulle vara en stor utmaning om cannabis skulle legaliseras, det skulle högst antagligen höja konsumtionen och skadorna som det leder till, det är inget som vi, jag, som jobbar förebyggande vill. Men jag ser inte att de nordiska länderna kommer att legalisera inom en snar framtid. När det gäller effekterna av avkriminalisering, finns det forskning som visar att bruket automatiskt ökar? Är det ett stort problem om man jämför med den marginaliserande effekt som straff har, frågar Karin Rantala.
Paul Larsson kommenterar mannens fråga och säger att de låga konsumtionssiffrorna inte är en följd av straff.
– ESPAD-siffrorna kan inte förklaras med polisaktion eller att cannabis är förbjudet. All forskning som jag vet, som har undersökt olikheter mellan länder som har olika reglering, visar att effekten av straff är marginell. Det är många andra faktorer som håller nivåerna låga.
Larsson fortsätter med att konstatera att det inte handlar om huruvida vi vill ha en ny drog eller inte, eftersom cannabis redan finns i de nordiska samhällena.
– Cannabis ska vara legaliserad, MEN reglerad, och det borde vi diskutera, hur vi ska reglera den. Jag gillar det nordiska sättet att reglera, jag gillar Systembolaget till exempel. Det finns såklart en viss positiv effekt av straff, till exempel hur mycket droger som är tillgängliga i samhället, men den positiva effekten är ganska begränsad.
Larsson vill fundera vidare på kostnader.
– Jag skulle gärna se en uträkning av kostnaderna som uppstår så som vi jobbar nu, och kostnader som en reglering skulle medföra. Jag skulle önska att polisarbetet skulle lösa alla problem, att straffsystemet skulle lösa de sociala problemen, men polisarbetet medför också problem.
Helgi Gunnlaugsson är inte lika säker på att det finns en rätt lösning.
– Är det den restriktiva attityden som har begränsat användningen? Jag tror att det ligger något i det. Kanske för att det finns ett kulturellt och socialt motstånd mot cannabis, också i samhället i stort. Det är möjligt att motståndet minskar om vi avkriminaliserar, eller till och med legaliserar. Om vi ännu till börjar marknadsföra cannabis ser vi säkert mer bruk, men kanske reglerat bruk. I dag har vi däremot inget skydd av brukare, de handlar på den svarta marknaden I samhällen som har avkriminaliserat, men inte marknadsfört cannabis, har vi inte sett så stora förändringar i brukarnivåer. Det finns faktorer som talar emot varandra i den här frågan, det finns inga lätta svar. Den nuvarande situationen är också problematisk. Och om man tar Island och tobak som exempel, där har rökningen har gått ner, och vi har gjort det på andra sätt än genom kriminalisering.
Debattledaren Aarne Kinnunen avslutar med att konstatera att också om det inte i nuläget finns en gemensam nordisk syn på cannabis, är diskussionen åtminstone öppnad.
– Vi har tagit ett steg framåt i och med att vi mer öppet kan jämföra alternativ och diskutera utan desto mer moralpanik.
