Föräldrar vill ha stöd i hur de ska prata om droger med sina barn

Sajten Drugsmart lanserades 1998 på initiativ av Socialdepartementet för att ge ungdomar, föräldrar och vuxna som jobbar med unga ökad kunskap om alkohol och andra droger. 2000 tog Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, över sajten.

Kristofer Odö är socionom och han har jobbat med sajten i fyra år. Hans jobb är att kommunicera ut korrekt kunskap om ämnet. Den primära målgruppen är tonåringar, men en stor målgrupp är unga i åldern 20 till 26. Också många föräldrar hör av sig.

− Föräldrarna undrar bland annat hur de kan ta upp frågor kring droger med sina barn. Svaret beror mycket på hur man är som förälder, vilken relation man har till sitt barn och hur man pratar om andra saker som oroar en. I de flesta fall har man oroat sig för andra saker tidigare. Då vet man ungefär hur ens barn reagerar när man tar upp saker och kan tänka till kring hur, var och när det kan passa att prata om svårare ämnen så som droger.

Identifiera riskfaktorer

Som förälder gäller det att behålla lugnet och analysera situationen på förhand.

− Är det så att ens ungdom har börjat dra sig undan från en, då kan man kanske fundera på hur är det att vara tonåring − vad innebär det, är det här ett normalt uttryck, vad upplever föräldrar i min närhet? Det finns sällan skäl att utgå ifrån att det man ser är tecken på droganvändning eller psykisk ohälsa.

Utifrån det man i dag vet om skolelevers drogvanor i Sverige är det i de flesta fall ett ganska stort steg till att faktiskt misstänka att den unga använder narkotika, enligt Odö.

− Det finns naturligtvis undantag. Om man har kunnat identifiera flera olika typer av riskfaktorer kring sitt barn och kanske vissa beteendemässiga förändringar kan det vara lite mer rimligt att fundera i banor av narkotika.

Riskfaktorer kan exempelvis handla om att den unga inte klarar av skolan och skolkar mycket, om barnet har börjat umgås med andra kompisar, om man som förälder har svårt att sätta rimliga gränser för barnet kring utevistelser och riskmiljöer.

− Om man har tappat den kontakten kan det börja ringa varningsklockor. Då kan det vara mer naturligt att som förälder oroa sig för droger och hänvisa till sin oro i samtal med barnet. Men om föräldern upplever att det är svårt att överhuvudtaget möta sitt barn i samtal, då är det kanske inte just samtal som gör skillnad. Då kanske andra åtgärder behövs.

Sök stöd

Kristofer Odö ger tips om vart föräldrarna kan vända sig för att få stöd i sin föräldraroll.

− Om man inte har någon indikation på pågående droganvändning kan man försöka att jobba mer generellt med sin föräldraroll och den ungas hälsa. Om oron består i att den unga har börjat söka information om droger eller pratar mycket om det kan man försöka reda ut varför. Det händer att föräldrar hittar klädesplagg som associerar till droger och börjar få en otydlig oro att något är på väg åt fel håll. Jag tipsar då exempelvis om kommunala stödinsatser och i det här läget kan föräldrarna dra nytta av skolans elevhälsa och vända sig dit.

Om föräldrar har mer tydliga misstankar om droganvändning ska de söka vård.

− Då handlar det för min del om att motivera föräldern till att söka vård, användningen är ett brott, men om man söker hjälp tillsammans med sin tonåring är inte polisen involverad i det överhuvudtaget. Det är viktigt att poängtera det här eftersom det förekommer missuppfattningar om det här på sina håll i Sverige.

Oron piskas upp

Kristofer Odö poängterar att föräldrarna inte behöver bli experter på droger. Föräldrarna har oftast viktig kunskap om sina barn, föräldrarna vet hur barnen har haft det under uppväxten, och vet vilka svårigheter som de har gått igenom.

− All föräldrakunskap och erfarenhet som finns är lätt att glömma bort i tider av oro. Särskilt när oron piskas upp av människor som vill tjäna pengar, få uppmärksamhet och berätta skräckhistorier. Jag har stött på böcker och folk i medier som förvanskar statistik för sina egna syften, även vår statistik från CAN. Det finns människor som verkligen har en agenda här, man har hittat en spännande fiende i narkotikan, och det slår an i folks hjärtan eftersom det handlar om skyddet av våra barn och unga. I förhållande till detta tror jag att Drugsmart och CAN har viktiga uppdrag.

Då Kristofer Odö svarar på frågor använder han sig ofta av CAN:s mätningar.

− Jag hör ofta folk säga att allt yngre och yngre använder narkotika, att det blir värre och värre, och tyngre och tyngre preparat används. Men om man ser till de undersökningar vi gör på CAN framträder en annan bild kring ungdomars användning av narkotika. Vi ser inget trendbrott, att användningen skulle vara på väg uppåt. Narkotikaerfarenheten har istället varit relativt stabil under den senaste tioårsperioden samtidigt som exempelvis alkoholanvändningen sjunkit till rekordlåga nivåer. Det är viktigt att förstå att dessa båda bilder kan samexistera. I ena urvalet syns en riskgrupp och i det andra genomsnittliga skolungdomar.

Kristofer Odö poängterar att då det handlar om unga som använder narkotika finns det ofta andra problem i bakgrunden.

− Det vi ser i våra undersökningar är bland annat att föräldrar med alkoholproblem är en tydlig riskfaktor för ungdomars egen droganvändning. Det finns även samband mellan hur de har det i skolan, hur nöjda de är med sig själva och hur de använder droger, till exempel. Det finns alltså en uppenbar risk med att fokusera för mycket enbart på en fråga så som droganvändning. Man riskerar missa flera andra viktiga saker i sammanhanget runt ungdomen.