Vi har ett internationellt inklusionsproblem

Förra veckan deltog jag i det årliga mötet för International Society of Addiction Journal Editors (ISAJE). Det är ett möte för redaktörer för vetenskapliga tidskrifter inom ANDT-området där vi som redaktörer kan prata öppet om gemensamma utmaningar och hålla koll på utvecklingen inom området.

En fråga som diskuterades ur många synvinklar var dominansen av män från engelskspråkiga länder i olika led av vetenskapsproduktionen, från författare till chefredaktörer. Den här problematiken är inte typisk bara för ANDT-området, utan speglar de strukturer och normer som allmänt präglar universitetsvärlden. Fram till doktorandstadiet är till exempel kvinnor välrepresenterade men fortfarande är det män som mycket oftare blir professorer. En stor del av den forskning som publiceras i renomerade tidskrifter produceras och finansieras i USA. Bland ISAJEs tidskrifter utgör kvinnor redan en liten majoritet bland första och andra artikelförfattare, men redaktionsråd och chefredaktörer domineras till två tredjedelar av män.

Brist på inklusion leder till mindre innovation

Bristen på inklusion och en mångfald av perspektiv leder i längden till en brist på kreativitet och innovation inom vårt område. Det här är tyvärr redan rätt så tydligt: Horisonten har blivit snäv och det finns stagnation i hur vi ställer frågor, hur vi besvarar dem, och hur vi begreppsliggör det vi jobbar med.

Många av ISAJEs tidskrifter, inklusive NAD, följer redan SAGER guidelines som utvecklats av The European Association of Science Editors (EASE). Det här är en omfattande lista direktiv för hur kön ska rapporteras i forskningsdesign, analyser, och tolkning av resultaten. Men ISAJE-medlemmarna var alla överens om att vi har ett strukturellt inklusionsproblem inom vårt område och diskussionen kretsade kring hur man kunde åtgärda det här, till exempel genom att ha regler eller principer gällande mångfald i redaktionsråd, och tänka på vilka forskare vi bjuder in att skriva kommentarartiklar och ledare.

ISAJE har som organisation nyligen skrivit under de principer som formulerats av The Coalition for Diversity and Inclusion in Scholarly Communications. Principerna formulerades av tio professionella organisationer inom vetenskapskommunikation och de innehåller definitioner av diversitet och inklusion, och beskrivningar av underrepresenterade identitetsgrupper. Dessa är de centrala principerna:

Vi förbinder oss till att

• avlägsna hinder för deltagande, ge alla rättvisa möjligheter och se till att vår praxis och våra regler främjar rättvis behandling och förebygger diskriminering;
• skapa och upprätthålla en miljö som respekterar en mångfald av traditioner, ursprung och erfarenheter;
• främja diversitet i personal, deltagare, och publik, inklusive program för deltagande, policyformuleringar och beslutsfattande;
• sprida information om karriärmöjligheter i våra branscher till grupper som är underrepresenterade i arbetskraften;
• stöda våra medlemmar i sin strävan att uppnå diversitet och inklusion i sina organisationer.

Ett stort pussel

Även om det är lätt att vara överens på principnivå att det är viktigt med mångfald är det inte speciellt enkelt att uppnå. Och det här beror inte bara på att det kräver arbete att bryta invanda mönster. NADs redaktionsråd består exempelvis av två medlemmar från Danmark, Finland, Norge och Sverige, samt en medlem från Island. Vi strävar efter att redaktionsrådet ska bestå av forskare som representerar olika slags samhällsvetenskapliga discipliner, har olika slags expertis gällande metoder, och olika slags kunnande gällande de substanser och beteenden som tidskriften intresserar sig för. Gärna borde det dessutom finnas geografisk och institutionell spridning, könsbalans, och åldersvariation bland medlemmarna. Dessutom är det ovanligt att fler än en eller två medlemmar byts ut samtidigt, så det är ett otroligt pusslande att hitta lämpliga medlemmar. Lyckligtvis brukar de som blir tillfrågade nästan alltid tacka ja!