Nordiskt samarbete: svammel eller handling?

Stagnationen i det nordiska samarbetet var temat för en kolumn som publicerades i Hufvudstadsbladet i december 2025. I kolumnen citerade journalisten Sylvia Bjon den dåvarande finländska utrikesministern Alexander Stubbs ökända klagan över det nordiska samarbetet under ett möte i Nordiska rådet 2011. Om man rensar uttrycket från de grövsta svordomarna kan det översättas till ungefär: ”Herregud, sånt skit”.

Snarare än ett etikettsbrott betraktade Bjon den spontana kommentaren som ett sällsynt ärligt omdöme och en potentiell drivkraft för självrannsakan inom det nordiska samarbetet. Hennes poäng var att nordiska institutioner är skickliga på processer, strategier och högtflygande deklarationer, men att de konsekvent misslyckas med att leverera det som faktiskt betyder något i medborgarnas vardag, såsom fri rörlighet och möjligheten att smärtfritt etablera en vardag i ett nytt nordiskt hemland.

Medan politiker årligen möts för att proklamera den nordiska identiteten i ambitiösa formuleringar om hållbarhet och integration nådde den verkliga integrationen sin höjdpunkt för flera decennier sedan, till exempel i och med avskaffandet av passkontroller.

Trots upprepade löften och långvariga diskussioner har de flesta problem som drabbar vanliga medborgare — såsom tillgång till sociala förmåner, funktionshinderservice eller erkännande av yrkeskvalifikationer över gränserna — ansetts vara för byråkratiskt komplexa och i praktiken olösliga. Sveriges personnummersystem, med krav på koppling till Bank-ID, fick än en gång fungera som ett illustrativt exempel. I detta ljus framstår Stubbs svordom som en sund och sanningsenlig reaktion på ett system som fastnat i självbelåten tröghet.

Forskningsnämnden

Utan att romantisera det förflutna kan man ändå konstatera att det fanns en tid då det nordiska samarbetet hade en annan typ av innehåll och substans. Man grundade kommittéer och gemensamma projekt, instiftade nordiska råd och sekretariat, samordnade verksamheter och skapade utbyte – och producerade alster med konkret nordisk nytta. Ett av dessa organ var Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning.

I december 1974 beslutade Nordiska ministerrådet inom social- och hälsoområdet att det nordiska samarbetet inom alkohol- och drogforskning skulle utvärderas. Uppdraget gick till en grupp ledande nordiska forskare, som skulle utvärdera samarbetet inom alkohol- och drogforskningsområdet under perioden 1975–1978. Vid denna tidpunkt bestod de befintliga samarbetsorganen främst av Nordisk Nævn for Alkoholforskning (NNFA) och Nordisk Samarbetsorgan for Drogforskning (NSFD).

Resultatet blev en rapport som publicerades 1978. Efter en systematisk genomgång av ett stort antal gemensamma forskningsprojekt drog gruppen slutsatsen att behovet av nordiskt samarbete inte bara kvarstod utan var tydligt och långsiktigt nödvändigt. Lösningen var att slå samman de tidigare samarbetsorganen till en ny nämnd: Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning.

Det primära målet för den nya nämnden var att stärka och utveckla det nordiska samarbetet inom alkohol- och drogforskning, med särskilt fokus på samhällsvetenskapliga perspektiv.

Ett produktivt sekretariat

I rapporten skisserades ett praktiskt och handfast ramverk för den nya nämnden: gemensamma forskningsprojekt, systematiskt kunskapsutbyte, delning av erfarenheter och gemensamma angreppssätt på problem som beroende, missbruk och förebyggande arbete. Samarbetet skulle inte stanna vid deklarationer, utan skapa förutsättningar för förverkligandet av komparativ nordisk forskning.

Nämnden skulle bestå av representanter från varje nordiskt land och stödjas av ett sekretariat. Dess uppgifter omfattade informationsspridning, organisering av konferenser och workshops, initiering av gemensamma projekt samt konkret stöd till forskare i tidiga skeden av projektutveckling. Resestipendier och stöd för forskarrörlighet skulle göra det möjligt för forskare att mötas över landsgränserna, vilket sågs som en förutsättning för verkligt samarbete.

Ekonomiskt uppskattade förslaget en årlig budget för NAD:s sekretariat på cirka 747 000 till 942 000 norska kronor för åren 1979–1981, vilket motsvarar ungefär 4 miljoner NOK i dagens penningvärde, eller cirka 337 000 euro. Budgeten beräknades täcka löner, resor, kontorskostnader och projektfinansiering.

Nämnden och dess sekretariat var verksamma fram till 2009, då Nordens välfärdscenter (NVC) grundades och verksamheten slogs samman med andra nordiska organisationer. Under sina 30 år arrangerade sekretariatet på Annegatan i Helsingfors hundratals konferenser, symposier, workshops, seminarier och doktorandkurser. Man publicerade över 50 forskningsantologier och var medutgivare och ekonomisk stödgivare till den vetenskapliga tidskriften Nordic Studies on Alcohol and Drugs (NAD), där många av de samordnade projekten rapporterades. Det är häpnadsväckande att tänka tillbaka på hur mycket denna lilla nordiska samarbetsorganisation producerade, givet de begränsade resurserna.

Mer utmaningar, mindre snack?

I dag har de nationella forskningsmiljöerna inom alkohol- och drogområdet i Norden krympt. År 2023 beslutade Nordens välfärdscenter att lägga ned den nordiska konferensen för alkohol- och drogforskning (NADRA). Samtidigt har många andra omständigheter förändrats. En forskares arbetsuppgifter ser i dag helt annorlunda ut än för 10 eller 20 år sedan. Förutsättningarna för att mötas, utbyta idéer och samordna gemensamma initiativ har därför försvagats, inte bara på grund av nedläggningen av samnordiska verksamheter.

Trots detta finns det fortfarande små öar av fungerande samarbete: NAD-tidskriften, den nordiska ESPAD-gruppen möts regelbundet, PopNAD sammanställer nordisk alkoholstatistik och sprider kunskap om fältet, och nätverket Gambling in Context (GAMIC) fortsätter sitt arbete. En liten nordisk grupp som forskar i drogbrukarorganisationer har etablerats 2024-2025.

Ett visst hopp tändes också vid en konferens som organiserades av Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD) vid Stockholms universitet för några år sedan. Nordiska forskare verkar fortfarande ivriga att mötas och samarbeta. Vi verkar i geografisk närhet till varandra, och det krävs inga stora summor för att resa en dag eller två till en annan nordisk huvudstad.

Bjon avslutar sin kolumn med att konstatera att de nordiska länderna kanske behöver fler gemensamma prövningar för att samarbetet ska ta fart.

Ironiskt nog råder det ingen brist på utmaningar när det gäller utvecklingen av nordbornas vanor kring rusmedel, spelande, digitala medier och psykisk hälsa. Våra välfärdsstater står inför likartade problem och försöker fortfarande lösa dem var för sig.

Kanske är det dags att göra en ny plan för hur vi ska samarbeta i framtiden?

Matilda Hellman, professor i sociologi vid Uppsala Universitet, chefredaktör för NAD