Hur lösa problemet med överbelastade expertgranskare?

Under hösten deltog jag i det årliga mötet för International Society of Addiction Journal Editors, ISAJE. Det är ett möte för redaktörer för vetenskapliga tidskrifter inom ANDT-området där vi som redaktörer kan prata öppet om gemensamma utmaningar och hålla koll på utvecklingen inom området. Som deltagare är det befriande att inse att alla redaktörer kämpar med mycket liknande problem, till exempel att hitta expertgranskare. Det är också inspirerande att se hur mycket hjälp och stöd vi får av varandra.

Höja standarden

Det som är speciellt med den här redaktörsorganisationen är att alla representerade tidskrifter jobbar tillsammans mot gemensamma mål. Det är tyvärr inte alls ovanligt att tidskrifter ser varandra som konkurrenter, eller till och med som fiender, och utvecklar strategier för att motverka varandra. ISAJE arrangerar workshops för nyblivna forskare och erbjuder tidskrifter råd gällande etiska problem och publikationsstandarder. Organisationen ger extra mycket hjälp till tidskrifter som publiceras i utvecklingsländer och till tidskrifter som publiceras på andra språk än engelska. Redaktörerna vid Nordic Studies on Alcohol and Drugs, NAD, har varit aktiva medlemmar sedan ISAJE grundades 2001. Tidigare chefredaktör Kerstin Stenius har varit ordförande i två omgångar, och nuvarande Matilda Hellman kommer att inleda sitt ordförandeskap i september 2019.

ISAJE har också publicerat en omfattande bok, Publishing Addiction Science, som kan fungera som en guide för forskare som är intresserade av att bidra till vetenskapliga tidskrifter. Boken beskriver bland annat hur man skriver vetenskapliga artiklar, hittar en lämplig tidskrift, svarar på expertgranskarens kritik, men också vilka slags jobb man kan hitta inom området och hur man kan förhålla sig till industrifinansiering och rovdjurstidskrifter.

Överbelastning av expertgranskare

Ett problem inom forskningsvärlden som diskuterades under mötet är att expertgranskare är överbelastade. Samma artikel kan gå igenom expertgranskningsproceduren i många tidskrifter och refuseras flera gånger före den accepteras för publicering. Det här kan i värsta fall innebära att tiotals forskare bedömt och skrivit utlåtanden för en enda artikel i de olika expertgranskningscyklerna före den publicerats. Det här äter också mycket av redaktörernas och författarnas resurser.

Överbelastningen beror delvis på att författare siktar sig in på fel tidskrift. Ambitionsnivån kan vara för hög eller så kan författaren ha missuppfattat en tidskrifts specialområde. Redaktörer refuserar lyckligtvis en majoritet av dessa feladresserade artiklar före de går ut på expertgranskning.

De mest eftertraktade tidskrifterna kan också refusera artiklar, som håller måttet och som prisats av expertgranskarna, på grund av andra prioriteringar, till exempel för att artikeln saknar direkt policyrelevans. I samband med årets ISAJE-möte diskuterade vi olika pilotprojekt för att flytta den här typens refuserade artiklar, med expertutlåtanden, från en tidskrift till en annan. Det kunde minska belastningen på expertgranskare och snabba upp processen för författare. I själva verket erbjuder en del förlag redan den här möjligheten, men bara inom förlagets egna tidskrifter, och då är tidskriftsutbudet rätt så begränsat för författare. Dessutom finns det en risk för monopolbildning. ISAJE håller på att utreda möjligheterna att flytta artiklar mellan förlag och olika slags manuskripthanteringssystem.

Under mötet diskuterade vi också en relaterad praxis som en del tryckta tidskrifter utvecklat, där man instiftat en elektronisk syskontidskrift som mot betalning publicerar sådana artiklar som inte platsar i den tryckta men som gått igenom expertgranskning och är helt ok. Det här är i och för sig ett effektivt sätt att avlasta expertgranskare, men påminner det för mycket om den suspekta praxis som rovdjurstidskrifter sysslar med? Här finns det åtminstone en risk för att redaktören börjar tumma på sina principer, speciellt om en del av intäkterna går till tidskriften.