Att nå ut med vetenskaplig kunskap
Blogg Bengt Svensson, Professor i socialt arbete, Malmö universitet Publicerad 27 mar 2019
Varför forskar vi egentligen? Hur ska vi nå ut med våra forskningsresultat? Vilka når vi med internationella artiklar? Vilka andra vägar finns för att utföra den så kallade tredje uppgiften, universitets och högskolors uppdrag att sprida kunskap, vid sidan av de två huvuduppgifterna, utbildning och forskning?
För mig handlar forskning om att få svar på viktiga frågor som människor ställer i sin vardag. Vad händer här, varför gör människor så, hur ser valmöjligheterna ut, hur ser den sociala miljö och det samhälle ut, som är fonden för deras agerande? Ett exempel:
Heroin kom till Sverige i mitten av 1970-talet. Till Malmö sommaren 1975. Då var jag chef för ”Narkotikasektionen”, en liten grupp socialarbetare som hade som uppgift att hjälpa unga människor som använde amfetamin eller morfinbas att sluta med det. Missbruket av cannabis brydde vi oss inte om. Det gjorde ingen annan socialarbetare heller på den tiden. Vi hade vårt kontor mitt emot Malmös vackraste park, Kungsparken. Det var där stadens ”flummare” höll hus. Umgicks, rökte hasch, drack vin, spelade fotboll på de förbjudna gräsmattorna. Denna dramatiska sommar blev det först ”torka” på morfinbas. Omöjligt att få tag i.
Sedan introducerade langarna ”Brown sugar”, brunt heroin som såg ut som små stenar och som röktes. Men det gick att injicera också, vilket de som var beroende av morfinbas visste. En del av parkens unga haschrökare ville också pröva den nya drogen, som lämpade sig för rökning, till skillnad från morfinbasen som var förknippad med att injicera. De rökte heroinet och gillade upplevelsen. Många blev, som dom de uttryckte det ”hooked”, beroende av heroinet. Vid slutet av året hade Malmö fått ett etablerat heroinmissbruk. Hur hade det gått till? Varför började unga människor med heroin och varför fortsatte de? Det var frågor som fanns i huvudet på oss socialarbetare som mötte den nya gruppen.
När jag började som doktorand 1989 var min tanke att forska om heroinmissbruk, men ”Pundare, jonkare och andra” (1996) tog också upp missbruk av amfetamin. Min metod var att genom ett intensivt fältarbete följa en grupp användare i deras vardagsliv, för att försöka förstå motiven till de livsval de gjorde. I avhandlingen försöker jag ge svar på frågorna om varför man använder heroin och amfetamin och varför det är så svårt att sluta när man blivit beroende.
Sammanfatta forskningen för bredare publik
Drygt tio år senare skrev jag den bok som jag planerat så länge, ”Heroinmissbruk”, som sammanfattade forskningen om heroin, inte minst min egen. Den boken följdes hösten 2018 av en omarbetad och utökad bok på samma tema, ”Missbruk av heroin och andra opioider”. Den nya titeln avspeglade att andra preparat ur opioidgruppen än heroin hade fått en allt viktigare roll som missbrukspreparat. Doktoranden Petter Karlsson, socionom som arbetat med LARO-behandling och med särskilt intresse för den nya opioidproblematiken, har gått in som medförfattare. Drygt 300 nya referenser har tillkommit – forskningen inom området är mycket omfattande.
Jag anser att det är en viktig uppgift för forskare att med jämna mellanrum sammanfatta forskningsläget inom sitt område för en bredare publik än forskarvärlden. Artiklar i specialiserade vetenskapliga tidskrifter läses framför allt av andra specialister. Att väga samman forskning i översikter och böcker ger spridning av forskningsresultat till den allmänhet som med skattepengar finansierar forskningen. Trots det har böcker av detta slag ett lågt meritvärde i den akademiska världen. Det borde ändras.
Även om produktionstiden för en bok är lång och formatet är generöst går det inte att få med all forskning inom ett område. Ny forskning tillkommer dessutom hela tiden. Petter Karlsson och jag har löst detta dilemma genom att starta ett Instagramkonto där vi publicerar inlägg som handlar om opioidanvändning. Vi bedömde att Instagram var ett passande forum för projektet eftersom textutrymmet är generöst och samtalsklimatet gott, jämfört med Twitter och Facebook. Genom kontot ”Opioidmissbruk” presenterar vi kontinuerligt både ny och gammal forskning, kommentarer till pågående debatter och annan kunskap om opioidområdet. I mitten av mars 2019 har vi gjort 52 inlägg och har 600 följare. Till och från får vi intressanta kommentarer av våra följare, som kan ge uppslag till nya forskningsprojekt.
Vi har dessutom fått ett incitament att ständigt hålla utkik efter vad som händer inom opioidområdet, eftersom vi har en allt större grupp som följer vårt konto och som väntar på att få ny information. Vår förhoppning är att fler forskare ska använda sig av sociala medier som Instagram för att uppfylla den viktiga tredje uppgiften.
