Patienter i substitutionsvård åldras tidigt – många kämpar med existentiella frågor

Narkotika

Malin Wikström, webbredaktör
Publicerad 27 mar 2017

Två nya norska studier visar att patienter i substitutionsvård åldras betydligt tidigare än den övriga befolkningen. Patientgruppen väntas växa i framtiden, och det ställer speciella krav på sjuk- och hälsovården. Behovet av att utveckla tjänsterna för den här patientgruppen är stort.

Substitutionsvården, som i Norge kallas LAR (legemiddelassistert rehabilitering), går ut på att ge opioidberoende patienter ett substitut, oftast metadon eller buprenorfin, för att personen lättare ska kunna anpassa sig till samhället och utveckla en mer hälsofrämjande livsstil.

Många studier visar att behandlingen leder till högre överlevnad och förbättrad somatisk hälsa. Det här betyder att dödligheten sjunker och allt fler med tungt heroinbruk lever betydligt längre. Substitutionsvården är däremot inte kurerande och beroendet består. Behandlingen är därför lång, oftast livslång. Man vet ganska lite om konsekvenserna av att allt fler opioidberoende lever allt längre, men man vet att gruppen över 50 år som får substitutionsvård kommer att öka.

Det har forskats lite i det här området, men det är ett klart ökande problem, säger Helge Waal, professor emeritus vid Institutet för klinisk medicin vid Oslo universitet. 

”Gamla för tidigt”

Åldrande patienter i substitutionsvård är ett forskningsområde vid SERAF (Senter for rus- og avhengighetsforskning) vid Oslo universitet, och i en pilotstudie undersöktes äldre LAR-patienters erfarenheter och upplevelser. Fem informanter intervjuades, en kvinna och fyra män i åldern 58 till 60 år. Fyra av dem hade fått substitutionsbehandling i över tio år och en i två år.

– De kände sig gamla, upplevde att de blev gamla för tidigt. Ett par av dem hade hjärtproblem, ett par hade hepatit C, de hade dålig fysisk hälsa och kände sig beroende av hälsovården.

De flesta hade en ordnad grundekonomi, de hade antingen ålders- eller sjukpension eller jobbade. Fyra av dem hade egen bostad, medan en var bostadslös. De hade i varierande grad behov av någon form av socialt stöd, en del behövde hemsjukvård eller annan vård.

– Då patienterna börjar bli dåliga är det ju en fråga om hur länge de kan vara hemma. För den här gruppen handlar det om samma frågor som andra äldre står inför, men den här gruppen är sjukare än den genomsnittliga befolkningen i samma ålder, och de kan ha behov av omsorgsåtgärder tidigare.

Åldersgräns vid 45

Också en annan norsk studie har undersökt hälso- och sociala problem bland äldre i LAR, det här på uppdrag av hälso- och omsorgsministeriet.

Dels tittade vi på det som finns skrivet om temat, och dels hade vi olika workshops med patienter i substitutionsvården och med personer som jobbade med dem. Vi frågade vilka problem patientgruppen upplever, problem som är relaterade till att de blir äldre. Vi frågade också vilket det bästa sättet att bemöta de här problemen inom behandlings- och servicesystemet är, säger Sverre Nesvåg, forskningsledare vid KORFOR, ett regionalt kompetenscentrum för rusmedel, knutet till Stavanger universitetssjukhus.

I den här undersökningen satte man åldersgränsen vid 45, man utgick alltså ifrån att patienterna är äldre då de är över 45.
– Vi frågade dem som jobbar med patientgruppen vid vilken ålder de började märka åldersrelaterade problem bland patienterna, och de sade att runt 45. Vi såg också att man i internationella studier har använt 45 som åldersgräns.

I den här åldern börjar det ske förändringar i patienternas fysiska hälsa.

Det märks på två områden. Dels märker patienterna att de får kognitiva problem, och det är en typ av demensproblematik som man annars ser hos personer som är betydligt äldre. En del av den problematiken hör uppenbart ihop med att de har använt droger, men också med långvarig användning av substitutionsmedicinen. Dels har många kronisk hepatit som de har haft i många år, men i den här åldern börjar de märka att sjukdomen har allvarliga hälsomässiga konsekvenser, säger Nesvåg.

Han  hade inte väntat sig att se så här tydliga ålderstecken så här tidigt.
– Vi hade förväntat oss problem med den somatiska hälsan, men vi var chockerade över hur unga de faktiskt var, de som började få den här typens hälsoproblem redan vid 45. Det är tankeväckande.

Existentiella frågor

Existentiella frågeställningar var något som patienterna i båda undersökningarna kämpade med.

– De kände ensamhet. Många av dem hade tappat kontakten med sin biologiska familj. Många hade tankar om hur livet hade varit och hur det borde ha blivit, och de kände mycket sorg i samband med det. Många hade en flyktig tanke om att sluta med vården, men den känslan blev sällan hörd av behandlingspersonalen. Patienterna önskade att det här skulle tas mer på allvar, säger Helge Waal.

Många äldre i LAR saknade framtidstro och upplevde att livet inte hade någon mening.

– Ofta hade patienterna i vår undersökning en plats att bo på, men de bodde i relativt dåliga boendeområden, ofta där det bor andra med samma typs problem. Och då förstärks upplevelsen av att livet inte blev som man hade drömt om. De sociala problemen har funnits där hela tiden, men när man blir äldre inser man att livet inte blir bättre, säger Sverre Nesvåg.

Det som bör göras för att förbättra de åldrande LAR-patienternas situation är dels ge dem möjlighet att använda den service som redan finns.
– Det finns en klar enighet i att när det gäller både fysisk och psykisk hälsa finns det goda vårdplatser, problemet är att de för många inom substitutionsvården inte är speciellt tillgängliga. Den dåliga tillgängligheten beror både på att patienterna kan har svårt att anpassa sig till de krav som vårdplatsen ställer, patienterna kan bli bemötta på ett negativt sätt eller så kan vårdpersonalen sakna kunskap om substitutionsvård, säger Nesvåg.

Det finns  ett behov av att utveckla tjänsterna, till exempel skapa någon form av gemensamt boende för dem som inte klarar av att bo ensamma.
– Det kan vara ett hem där man får bo i en gemenskap och där det finns aktiviteter och en känsla av meningsfullhet. Det skulle vara viktigt att stöda personerna så att de känner att här, här är en god plats att bo och leva.

De existentiella problemen måste också uppmärksammas.
– Upplevelsen av att livet har mist sin mening måste man ta på allvar. Den typens problem leder ofta vidare till andra psykiska och sociala problem. Då måste vi fråga oss: vad kan vi göra för att de här människorna ska uppleva att livet är värt att leva, också om de har blivit 45 och har hälsa som en 80-åring, säger Sverre Nesvåg.

Malin Wikström

 Publicerad 27.3.2017.

 

FacebookXLinkedInEmailPrint