Varför talar vi så gärna om våra hjärnor? Varför har vi så svårt att ta till oss forskning som inte stämmer överens med våra personliga erfarenheter? Katarina Winter forskar i hur tidningsläsare, seminariedeltagare och landstingspolitiker producerar kunskap om beroende.
Katarina Winter är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet och närmar sig sista året i sin forskarutbildning. Temat för Winters avhandling är kommunikation och samproduktion av kunskap. Hon använder sig av tre olika slags material för att undersöka relationen mellan expert och allmänhet.
– Jag har intervjuat tidningsläsare om hur de tolkar beroendeforskning i nyhetsmedier. I min forskning försöker jag belysa hur tidningsläsare är aktiva i sina tolkningar av forskning. Jag tittar också på mer populärvetenskapliga seminarier där olika experter och andra aktörer samtalar och diskuterar sig fram till olika lösningar på beroendeproblem, och på landstingspolitikers användning av expertkunskap.
– Jag är också intresserad av att problematisera forskningskommunikation som ett självklart demokratiskt och positivt projekt. Vem är den ”vanliga människan” som vi kommunicerar vår forskning till och vem får ge allmänheten röst? Allmänheten, eller lekmannen, är i allra högsta grad pluralistisk, motsägelsefull och föränderlig.
Den levda erfarenheten
Just nu är Katarina Winter intresserad av diskussioner om medberoende. Ofta kan till exempel journalister med levda erfarenheter av medberoende vara inbjudna talare på ett expertseminarium som sägs kommunicera kunskap till allmänheten.
– Det finns ju någonting starkt i de kollektiva narrativen, en samhörighet. Det är en otrolig känsla att känna gemenskap i berättelserna. Det är ganska naturligt att den levda erfarenheten kommer fram och lyfts upp eftersom det handlar om folks liv. Men blir man en expert för det?
Enligt Winter är levd erfarenhet och kunskap bekräftad och upplyft i de här sammanhangen och det ruckar på relationen mellan expert och allmänhet. Hon noterar att det finns vissa kunskapsanspråk som upprepas likt mantran och säger att det är intressant hur smal spridning det finns på den levda erfarenheten som uttrycks.
Det är bara vissa slags historier som kan berättas, framför allt om kvinnor och barn som offer, svikna av sina partners, föräldrar och av samhället. Winter påpekar att det är ganska vanligt att föräldrar identifierar sig som medberoende till sina barn. Men den relationen är svår att uttrycka då barnen anses vara offer.
Katarina Winter betonar att det är bra att folk med levd erfarenhet kan få komma till tals. Hon är främst intresserad av i vilken kontext det sker, vad som samtidigt legitimeras och på bekostnad av vem det sker.
– Förutom föräldrar som ser sig som medberoende till sina barn kan det vara personerna med alkohol- eller drogrelaterade problem som hamnar lite i skymundan i diskussioner om medberoende. Man kanske använder argument som ”det finns ju så mycket redan för de som är beroende” eller ”nu är det dags för oss”, istället för att se det som att alla är en del av samma problematik och att man kan kämpa som kollektiv för resurser för alla inom till exempel vården.
– Dels handlar det också om att faktiska sociala resurser och interventioner eller socialvetenskaplig expertkunskap ignoreras medan annan, medicinsk expertkunskap korresponderar bättre med den levda erfarenheten. Hjärnsjukdomsperspektivet kan alltså till skillnad från vissa sociala perspektiv existera parallellt med levda erfarenheterperspektivet utan att några större konflikter uppstår, något jag delvis känner igen från min första studie.
Vardagsförståelse av hjärnan
Katarina Winter studerar vår vardagsförståelse av vetenskaplig kunskap genom att titta på hur vanliga människor tolkar och uppfattar vetenskapliga texter. Vissa slags teman och berättelser är mycket mer lockande än andra. Inom populärvetenskap är det till exempel vanligt att fokusera på hjärnan. Man kunde tänka att det här är förvånande i och med att hjärnforskningen är både komplex och samtidigt fragmentarisk.
– Folk har väldigt lätt för att prata om sin hjärna, och att man är beroende på grund av sin hjärna, att man har ett belöningssystem som gör att man känner sug och så vidare. Exakt vad det beror på är svårt att sätta fingret på, men hjärnan är ju både mystisk och samtidigt en symbol för logik och makt, det är inte så konstigt att vi gillar att prata om den.
Hjärnan sägs också vara en tacksam förklaring för att det tar bort en del av stigmat kring exempelvis beroendeproblem, men enligt Winter finns det ett stort avstånd mellan den faktiska forskningen och hur vi pratar om och förstår våra hjärnor i våra vardagliga liv.
– Då tidningsläsarna talar om belöningssystemet är det jättelätt att de översätter det till sina egna erfarenheter av att belöna sig, och då man sedan applicerar det på beroendeproblem tycker de att det är konstigt att folk verkligen kan känna en sådan typ av belöning varje gång de dricker. Det uppstår en förståelsekonflikt som snarare kan förstärka stigmatisering.
Winter nämner att personer i medberoendearenor också är benägna att tala om sin medberoendehjärna, på liknande sätt som personer med beroendeproblematik har gjort sedan länge. Man tar hjärnan som förklaringsmodell och applicerar det på ett problem, och eftersom medberoende är ett i allra högsta grad socialt fenomen blir det en intressant dynamik att studera.
Förhållningssätt till expertkunskap
Politiker befinner sig enligt Katarina Winter i ett gränsland där de själva har expertis gällande lagstiftning och policybeslut, medan de också bjuder in experter till sina möten för att få upplysning i olika frågor. Winter har varit intresserad av vilka slags experter som bjuds in och hur man förhåller sig till dem.
– Det jag tycker är kul just nu med intervjuer och observationer är när politikerna inte håller med experterna. ”När jag slutade röka så var det såhär”. Då kommer den levda erfarenheten in igen. Samtidigt bemöts andra expertkunskaper med mer tilltro och bekräftelse.
Relationen mellan experter och den breda allmänheten har förändrats med åren, vetenskapskommunikation kan inte längre betraktas som en envägsrelation.
– Man måste bejaka den aktiva lyssnaren och läsaren i en viss mån. Jag hoppas också att min forskning kan bidra till en viss lyhördhet kring initiativ som framställs som självklara demokratiska satsningar. Bara för att en allmänhet är adresserad innebär det inte att kunskapen som förmedlas är neutral och per definition altruistisk. Vem får utgöra allmänheten och vem får komma till tals?