Henrik frågar om det finns plats i bilen. ”Ja, det finns det”. Han stiger in och ber om det han behöver: kanyl, plastkopp och vatten. Han sätter sig ner, plockar fram ett litet foliepaket, inte större än en fingerspets. ”Vad tar du, Henrik?” frågar sjukskötaren lugnt. ”Coke” svarar Henrik.
Trygghet och värdighet för missbrukaren och sprutor bort från gatan. Det är några av de argument som används för att motivera injektionsrum för missbrukare. Köpenhamns kommun öppnade dörrarna till sitt första injektionsrum i oktober 2012 med ett brett stöd bland politikerna. Men redan för ett år sedan tog en frivilligorganisation själva initiativet till ett mobilt injektionsrum i Vesterbro i Köpenhamn. Under ungefär ett år körde Fixelancen – en renoverad ambulans med rum för tre till fyra injicerande besökare – runt Vesterbro. Injektionsrum var då inte möjliga enligt lag, men 300 frivilliga ställde upp för medborgarinitiativet. I juli 2012 tog kommunen över Fixelancen och parkerade den bredvid sitt stationära injektionsrum vid Halmtorvet i Köpenhamn.
Efter att kommunen tog över Fixelancen blev sjukskötaren Joachim Rasmussen ledare för dess verksamhet. Rasmussen säger att kommunen som ledare för Fixelancen inte har skrämt bort besökare.
– Vi är öppna längre nu och det finns mera plats. Tidigare kunde de stå utanför bilen och fixa, för att de inte rymdes in, säger Rasmussen.
Fixelancen är inget trevligt ställe. Tre pallar står bredvid bord som går längs med bilens sidor. Golvet är täckt med en beigespräcklig plastmatta, som övergår i beigea väggar. Det finns krokar att hänga av jackan på. Men de som kommer in behåller ofta på sig sina jackor för det är kallt. Och ljusrören i taket ger rummet en ännu kallare känsla. Tre blodstänkta skräpkorgar står på golvet.
För vana missbrukare
Henrik är pratsam med personalen. Medan han blandar ut sitt kokain i vatten berättar han hur han 2003 började ta droger. ”Man får lust med mera”, säger han. Henrik drar upp den bruna vätskan i en kanyl. Han klämmer sin arm mellan sina lår, knyter ihop sin hand och släpper, knyter ihop och släpper, knyter ihop och släpper som om han höll i en pump.
– En stor del av arbetet är att prata med dem som kommer in, säger Joachim Rasmussen. De får stå ut med mycket där ute, så här är det viktigt att de bemöts som vem som helst.
Och det märks. Det är ofta samma personer som kommer in och personalen vet namnet utan att fråga. En del är pratsamma, andra inte. Personalen skriver upp förnamn, kön, vad som injiceras och hur länge de är i bilen. I fyra fall av fem injiceras kokain eller kokain blandat med en annan drog, till exempel heroin eller metadon. Besökarna har ofta ett långt missbruk bakom sig, 16 år i medeltal. Då de kommer in vet de proceduren. De vet vad de behöver. De vet vad de ska blanda med. De vet var de ska injicera. På väggen hänger ett papper med adresser på var man kan få behandling, men personalen tar ingen aktiv roll i att hjälpa dem bli kvitt sitt missbruk.
– De ska själva vara motiverade och be om hjälp och då kan vi vägleda dem. Men vi tvingar inte på dem någonting, säger Rasmussen och betonar hur viktigt det är att inte skrämma bort de som vill komma dit.
– Oberoende av drogen, så får de alltid ta den här. Vi skulle inte säga nej. Däremot är det väldigt viktigt att de kommer till oss och tar det. Om de överdoserer är det viktigt att de gör det här. På andra ställen kan det gå riktigt dåligt, säger Rasmussen.
Brukare får rena verktyg vid Fixelancen, men de tar med sina egna droger och personalen hjälper dem inte att injicera.
– Vi får inte hjälpa på något sätt. På sin höjd löser vi på kompressorbandet. Men som professionell sjukpersonal kan vi bara injicera något som en läkare ordinerat. Vi måste veta vad det är som injiceras. Men vi ger dem allt annat. Ren utrustning. Vatten. Papper. Sen om något går fel ingriper vi, säger Rasmussen.
Trots att Henrik har pratat mycket, tystnar han då han med sin nål letar efter en åder under huden. Han misslyckas. Sjukskötaren ger honom en ny nål och Henrik försöker på andra handen. Till slut lyckas han. Han drar in blod i kanylen och injicerar den bruna vätskan långsamt. Han låter nålen hänga kvar en stund.
Intravenöst missbruk är ett problem i Danmark. Sundhedsstyrelsen uppskattar att det finns ungefär 13 000 personer som missbrukar intravenöst och årligen registreras ungefär 300 narkotikarelaterade dödsfall – 75 procent av dessa på grund av förgiftning. Särskilt stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn betecknas som en öppen drogscen, som besöks av ett tusental brukare dagligen. Många av dem är inte bosatta i Köpenhamn, utan tar sig till Vesterbro för att köpa eller inta droger.
Men Vesterbro är en stadsdel i förändring. Den har gått från att ha varit ett arbetaskvarter till att bli ett mer eller mindre medelklasskvarter, med restauranger och caféer. Det offentliga rummet har blivit mindre, vilket har gjort problem med sprutor mer påtagligt. För att minska på missförhållanden har kommunen därför satsat på skadereducerande initiativ, som till exempel heroinbehandling (sedan 2010) och injektionsrum.
Kräver samarbete
För att injektionsrummen ska fungera, måste de accepteras på många håll i samhället. Förutom grannar, så måste även myndigheter ge sin välsignelse. Särskilt polisen. Kommunen har möten med polisen en gång i veckan för att diskutera injektionsrummen. Sundhedsstyrelsen har förutsatt att innehav av droger för eget bruk inte straffas eller beslagtas om det påträffas i närheten av ett kommunalt injektionsrum. Vad som räknas som en mängd för eget bruk, och vad som räknas som direkt närhet är däremot upp till polisen att definiera.
När det uppstår ett gräl på gården intill Fixelancen dröjer det inte länge förrän polisen är på plats. Två patruller parkerar en meter från Fixelancen och fyra poliser i uniform går förbi. De vet vad som sker bakom dörrarna. Det vet vad som finns i fickorna på de som står bredvid. Men de tittar knappt på bilen, eller på figurerna som står utanför. De går till personalen som visar vad som skett. Minuten senare sätter de sig i bilen och kör därifrån.
Henrik sitter tyst på sin pall. Blundar. Andas tungt. Ingen säger något, allt är stillsamt. Henrik ber om ett papper för att stoppa blödningen i handen. Han sätter skyddet tillbaka på nålen, samlar ihop skräpet och slänger det i skräpkorgen. Han torkar bordet efter sig, lämnar sin plats prydlig som den var innan han kom. Han säger tack och stiger ut.
Köpenhamns kommun har reserverat närmare 60 miljoner kronor för ännu ett till injektionsrum ett kvarter från Halmtorvet i det så kallade Mændenes Hjem. Också ett tredje rum ska öppna vid Halmtorvet under 2014 eller 2015.
Julius von Wright
Publicerad hösten 2012
