Evidensbaserad praktik är inte fri från värderingar

Narkotika

Artikeln är skriven av forskare, på uppdrag av popNAD
Publicerad 23 aug 2018

Ambitionen att tillhandahålla vård och omsorg baserad på evidensbaserad praktik på Hem för vård eller boende för dem med ett problematiskt bruk av narkotika är fortfarande just bara en ambition. Inte heller har åtgärderna för att öka myndighetskontrollen fått önskat resultat. Återkommande kritik och en aktuell studie visar att förväntningarna inte har infriats.

Sedan 1990-talet har upplevda problem med behandling på Hem för vård eller boende, HVB, i allt större utsträckning bemötts med åtgärder baserade på evidensbaserad praktik, EBP. Trots denna myndighetsinitierade satsning återkommer medier, utredningar och forskning med rapporter om problematiska förhållanden, både kopplade till behandlingsformen och till förhållningssättet.

I fråga om behandlingsformen HVB, pekar framförallt medier och utredningar på bristande klientkontroll, otillräcklig myndighetskontroll, inadekvat bemanning och dåliga behandlingsresultat. När det gäller förhållningssättet till EBP menar aktuell forskning att den inte gör någon skillnad för vårdresultaten, att den varken tar vara på vårdtagarens eller vårdgivarens erfarenheter, samt att den ger uttryck för en väldigt begränsad syn på vad som är relevant evidens och kunskap.

Vi har undersökt hur ansvariga myndigheter har hanterat de ökade kraven på EBP och administrativ kontroll, samtidigt som de har konfronterats med upprepad kritik. Studien undersöker en vitt spridd arbetsmetod som har ambitionen att vara evidensbaserad i ett land känt för sin ideologiskt grundade restriktiva narkotikapolitik syftande till ett narkotikafritt samhälle.

En svårstyrd institution

Enligt vår studie finns det under hela 2000-talet brister rörande tillgänglighet, effektivitet, säkerhet samt delaktighet och helhetssyn i HVB-sektorn. Bristerna finns, trots en ambitiös policy och åtgärder som Socialstyrelsens nya riktlinjer för en god vård och omsorg, centraliserat huvudmannaskap, allt hårdare villkor vid tillståndsprövningar och allt mer detaljerade råd och anvisningar.

Verksamheten ter sig fortfarande en aning kaotisk. Flera förhållanden komplicerar myndigheternas möjlighet att styra: ansvarsfrågan är snårig i ett vårdsystem där socialpolitiker, upphandlingsbyråkrater, kommunala socialtjänster, vårdgivare och kontrollmyndigheter alla kan skylla på varandra när den erbjudna tjänsten inte räcker till. De byråkratiska ansträngningarna att implementera politiken har visat sig fokusera mer på formalia än på innehåll, och mer på utfästelser än på efterlevnad, något som inte har gjort saken bättre.

Systemet innehåller också ett antal motsägelser, eller policyparadoxer: målet att erbjuda alla klienter individuella behandlingsplaner och delaktighet kolliderar med de snäva ramar som EBP-mallar och bedömningsverktyg sätter för både klienter och behandlingshem.

Ambitionen att arbeta effektivt kompliceras av att en förhållandevis dyr professionell vård på HVB-hem ofta vägs mot en ekonomisk effektivitet inom ramen för socialtjänstbudgeten, en avvägning som också har konsekvenser för tillgängligheten.

Behandlingseffektiviteten är dessutom begränsad av brister i personalens utbildning och av att det faktiskt inte finns någon entydig forskning om vad som fungerar. Klienternas säkerhet är en målsättning som förutsätter att kontroller och inspektioner genomförs – vilket försvåras av nedprioriteringar och ekonomiska nedskärningar.

Vad göra?

Varför blir det inte bättre? För att nå ett mål som är ideologiskt förankrat – ett narkotikafritt samhälle – och vars framgång till stora delar är avhängigt individuell motivation, har policymakarna valt att förorda en evidensbaserad praktik under föreställningen att vård baserad på en svajig evidens är bättre än vård baserad på ideologi och individuella värderingar. I själva verket utgår EBP från den fortsatt ej ifrågasatta ideologiska målsättningen att Sverige ska vara ett narkotikafritt samhälle.

Vad vi behöver istället för en skenbart ”oideologisk” policymodell är en öppen diskussion om vilka värden vi vill premiera och vems ståndpunkt vi bör inta när vi sätter upp narkotikapolitiska mål, operationaliserar och implementerar dem.

 

Lena Eriksson
Fil.dr, forskare vid Institutionen för folkhälsovetenskap på Stockholms universitet

Johan Edman
Docent, lektor vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet

FacebookXLinkedInEmailPrint