Barn behöver bearbetning när föräldrars missbruk upphört

I ett forskningsprojekt berättar barn att de även efter att förälderns missbruk har upphört, kan ha behov av hjälp under lång tid med egna problem och med relationen till föräldern, även om det finns viss variation.

Professionella som arbetar med utsatta barn eller föräldrar med missbruksproblem, behöver beakta det oavsett om föräldern och barnen lever ihop eller inte.

Offer och aktör

Under missbrukstiden var barnen fullt upptagna med det akuta, vilket kunde innebära att ta hand om sig själva, syskon och föräldern. Barnen var då som en vuxen i familjen, men när förälderns missbruk har upphört beskriver de sig som barn med problem på grund av förälderns missbruk, alltså som offer.

Flera barn berättar att de förutom akut påverkan under missbrukstiden också påverkats på djupet i sin personlighet eller fått psykiska problem och andra svårigheter som kvarstår även sedan missbruket upphört, för en del en lång tid därefter.

Parallellt med att vara offer för missbruket, beskriver barn sig som aktörer i nuet. De agerar för att komma tillrätta med sina problem genom att förändra sig själva. Flera behöver professionell hjälp i det arbetet och synliggör att det kan vara svårt att ensam lösa sådana problem. Överlevnadsstrategierna från missbrukstiden kan bli destruktiva handlingsmönster så som eget missbruk eller problem med självförtroende, tillit och empatisk förmåga.

Problem med föräldern

Att problemen rör relationen till föräldern är tydligt. Barnen beskriver hur deras handlingsutrymme fortfarande begränsas av förälderns tidigare missbruk.
Av hänsyn till föräldern undviker de att ta upp det som varit, fast de ser det som viktigt för egen del, vilket kan hänga samman med deras tidigare ansvarstagande och oro för återfall.

De fortsätter alltså trots att missbruket upphört att inte behandla föräldern som en vuxen/förälder, utan som någon med problem och behov av omsorg. Samtidigt ställer vissa barn krav på föräldern att ta mer ansvar: krav på mer omfattande förändring och på att ta del av barnets perspektiv på det som varit och bearbeta det.

Barnen pekar därmed på att det inte räcker att föräldern upphör med missbruket utan att föräldraskap också ska omfatta att se barns utsatthet och behov. Det kan länkas till barns brist på tillit och misstro mot det möjliga i att bygga upp en föräldra-barnrelation.

Vuxnas behov prioriteras

Forskning visar att familjeorienterade behandlingsformer är avlastande för partner och barn och motiverande för föräldrar med missbruksproblem: Relationerna blir bättre, partnervåld och barnens problem minskar, behandling fullföljs i högre grad och nyvunnen nykterhet behålls under längre tid. Utifrån barns berättelser är det viktigt att familjeorienterade behandlingsmetoder ser barns individuella behov och inte får en slagsida mot vuxnas behov och perspektiv.

Betydelse för praktiken

Det finns skäl för föräldrar som har övervunnit sitt missbruk och för professionella som arbetar med vuxna som har missbruksproblem, att se barns behov så att förälderns relation till barnen aktualiseras. Det även om de inte lever tillsammans, bor i olika kommuner eller helt har förlorat kontakten.

För professionella som arbetar med utsatta barn finns det skäl att ta fasta på att barns möjligheter att börja en bearbetning och återhämtning ökar, när förälderns missbruk upphört. Barn kan behöva hjälp med egna problem, men även med relationen till föräldern.

För organisationernas policy betyder det att det ska vara påbjudet att arbeta med ett familjeperspektiv, oavsett vilken organisatorisk uppdelning som gjorts i arbetet med föräldrars missbruksproblem, och oavsett om barn och föräldrar lever tillsammans eller ej.