Arbete som bakgrundsfaktor i underhållsbehandling

Narkotika

Publicerad 8 maj 2014

Sannolikheten för individer som arbetar och har ett opiatberoende att medicinera sitt missbruk med ordinerat metadon eller buprenorfin är 19 gånger större än för de utan arbete. Marcus Blom Nilsson, Lena M. Lundgren och Deborah Chassler skriver om bakgrundsfaktorers betydelse i behandling av opiatberoende.

Missbruk av opiater – främst heroin – är ofta förenat med lidande för den enskilde, anhöriga och samhället. År 2012 uppskattades antalet opiatberoende individer i Sverige till mellan 7 – 10 000. Sambandet mellan opiatmissbruk och kriminalitet, sjukdom och förhöjd dödlighet är inom forskningen väl etablerat och en aktiv heroinmissbrukare löper omkring 20 – 60 gånger högre risk att dö en för tidig död än befolkningen i övrigt.

Underhållsbehandling blir tillgängligare

Vid sidan om traditionell psykosocial missbruksbehandling i behandlingen av opiatberoende har Sverige sedan mitten av 60-talet erbjudit läkemedelsbehandling med metadon, s.k. läkemedelsassisterad underhållsbehandling. Det är en behandlingsmetod där individen behandlas med metadon och på senare år även buprenorfinbaserade läkemedel, som till exempel Suboxone. Behandlingen kombineras i regel med psykosocial behandling eller stödinsatser. Traditionellt sett har underhållsbehandling varit starkt begränsad i Sverige i jämförelse med andra länder och utgjort en väldigt liten del av den totala missbruksvården. Tillgängligheten har dock på senare år ökat till följd av en liberalisering av det regelverk som omgärdar behandlingen. Denna utveckling har resulterat i en kraftig expansion av antalet individer som numera erbjuds samt får underhållsbehandling. Idag betraktas underhållsbehandling som en integrerad del av missbruksvården i Sverige och de övriga Nordiska länderna.

 

… vårdgivare […] bör arbeta för att hitta strategier att möjliggöra för individen att förena underhållsbehandlingen med arbete.

 

Trots att underhållsbehandling tillämpats i Sverige sedan mitten av 60-talet vet vi väldigt lite om hur bakomliggande individuella faktorer påverkar behandlingen. Merparten av den forskning som gjorts har uteslutande fokuserat på att studera effekten av behandlingen baserat på retention – hur länge klienterna stannar i behandling – och minskad användning av illegala opiater.

Arbete som skyddande faktor

Utifrån vår studie framgår att det finns ett samband mellan en rad olika individuella bakgrundsfaktorer och en individs benägenhet att medicinera sitt missbruk med ordinerat metadon eller buprenorfin. Individer med arbete var 19 gånger mer sannolika att medicinera med metadon eller buprenorfin i jämförelse med de som inte arbetade. Även de med en historia av tungt missbruk, de med erfarenhet av psykosocial behandling eller de med erfarenheter av att ha blivit åtalade för brott, visade sig vara mer benägna att medicinera.

Dessa resultat indikerar att de individer som erbjöds och fick underhållsbehandling vid tiden för studien fick det i enlighet med rådande regelverk. I motsats till vad som framkommit i tidigare studier tyder våra resultat på att det finns individer i underhållsbehandling som är socialt integrerade och välfungerande trots att de i större utsträckning har en historia av ett omfattande missbruk, kriminalitet och upprepade behandlingstillfällen än de som inte medicinerar.

I relation till praktiken

Mot bakgrunden att arbete i vår studie var så starkt associerat med benägenheten att medicinera med metadon eller buprenorfin vill vi sammanfattningsvis exemplifiera hur det resultatet kan sättas i relation till praktiken.

Behandlande instanser, d.v.s. de LARO (Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende)-mottagningar som är vårdgivare, bör arbeta för att hitta strategier att möjliggöra för individen att förena underhållsbehandlingen med arbete. Tillsammans med exempelvis Arbetsförmedlingen och Socialtjänst bör de sträva mot att de individer som är i underhållsbehandling ska ges möjlighet till exempelvis praktikplatser och arbetsträning. Dessa insatser kan i sin tur resultera i exempelvis en Offentligt skyddad anställning(OSA) eller ett återinträdande på den öppna arbetsmarknaden.  En sådan utveckling skulle innebära ökad retention, social delaktighet och självständighet – med minskat utanförskap som följd.

Marcus Blom Nilsson, Doktorand, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet

Publicerad 9.5.2014

 

FacebookXLinkedInEmailPrint