Äldre med långvariga alkoholproblem uttrycker bitterhet, acceptans och tacksamhet i ny studie

Ju äldre man blir så börjar man fundera om jag hade velat ha det så här och det hade jag ju inte. Om jag ser tillbaka så harmas jag ibland att det blev som det blev.”

Citatet kommer från Oskar, 64 år, som har haft alkoholproblem under större delen av sitt liv. Precis som Oskar illustrerar kan en tillvaro kantad av långvariga alkoholproblem betraktas utmana möjligheterna att känna sig tillfreds med hur livet blivit, i synnerhet om dryckesproblemen inte är övervunna och därför inte kan förpassas till det förflutna. Trots att bitterhet över livet sannolikt kan bidra till att en redan problematisk alkoholanvändning fortgår finns det väldigt lite forskning kring hur medelålders och äldre människor med långvariga dryckesproblem förhåller sig till sina liv.

En utsatt grupp

Som en del av en pågående kvalitativ studie om hur medelålders och äldre kvinnor och män begripliggör innebörden av att åldras med långvariga alkoholproblem fokuserar jag på hur 19 kvinnor och män mellan 56 och 69 år förhåller sig till att deras liv kantats av en problematisk alkoholanvändning. Vid intervjutillfället kunde intervjupersonernas alkoholanvändning definieras som ett beroende och samtliga var klienter hos socialtjänsten.

Intervjupersonerna tillhör en grupp människor som på grund av sina långvariga alkoholproblem och sin ålder riskerar mötas av nedvärderande attityder och fördomar från människor i allmänhet likväl som från hälso- och sjukvård och socialtjänst. Som exempel på detta har forskning uppmärksammat att äldre med långvariga alkoholproblem ofta betraktas som oförmögna till att förändra sina alkoholvanor vilket i sin tur bidrar till att de sällan prioriteras till behandling.

Mellan förtvivlan och hopp

Intervjupersonernas förhållningssätt till sina liv präglas av bitterhet, acceptans och tacksamhet. Kortfattat handlar temat bitterhet om saknad efter hur livet en gång var likväl som harm över hur livet har blivit. Som en del av detta menar flera intervjupersoner att det nu är för sent att dra lärdom av sina misstag.

I temat acceptans uttrycker intervjupersonerna en strävan efter att acceptera livet, även om de önskar att det hade blivit annorlunda. Många gånger betonar intervjupersonerna betydelsen av en fatalistisk inställning i termer av ”gjort är gjort” samtidigt som de framhåller vikten av att inte grubbla på det förflutna. I temat tacksamhet framhåller intervjupersonerna att de är tacksamma över sina svåra livserfarenheter då de menar att dessa bidrar till att de i dag förstår vad livet verkligen är.

Trots att studien handlar om återblickar präglas samtliga teman av att intervjupersonerna rör sig mellan dåtid, nutid och framtid. I kontrast till negativa föreställningar om denna målgrupp kopplar intervjupersonerna sitt tal om acceptans och tacksamhet till hopp om att komma till rätta med sina alkoholproblem. För att det här ska vara möjligt framhåller de vikten av att förhålla sig till livet på rätt sätt. Intervjupersonerna hänvisar många gånger till vad de lärt sig från behandlande verksamheter och självhjälpsgrupper.

Intervjupersonerna illustrerar på så vis hur deras förhållningssätt till livet och till sitt framtida drickande är skapade i relation till både individuella erfarenheter och social kontext. Med tanke på att intervjupersonernas sociala nätverk i dag huvudsakligen består av andra som också dricker mycket tyder detta på att välfärdssamhället bör satsa på den här målgruppen genom att ge ökad tillgång till olika former av stöd och behandling.