Kettil Bruun är mer aktuell än någonsin

Blogg

Matilda Hellman, Chefredaktör, NAD
Publicerad 2 jun 2021

Under det gångna året har människor i hela världen följt med spridningen av coronaviruset. Användning av munskydd, social distansering och handhygien har kopplats till statistiska grafer och tabeller som upplyser om hur viruset sprids i samhället. Denna styrning av massornas agerande för att uppnå samhälleliga effekter kallas kontrollpolitik. Den finlandssvenska samhällsvetaren Kettil Bruuns insats för att förstå hur universalism och partikularism kan balanseras i samhällens kontrollpolitik är lika högaktuell som obestridd.

Kettil Bruun är främst känd för totalkonsumtionsmodellen, som introducerades år 1975 i boken Alcohol Control Policy in Public Health Perspective. Totalkonsumtionsmodellen fastslår att ju mer alkohol som totalt konsumeras i ett samhälle, desto mer omfattande blir de totala alkoholrelaterade skadorna och desto större blir de samhälleliga kostnaderna.

Det här låter kanske som en självklarhet, men teorin blev ansatsen till en empiriskt baserad alkoholpolitik i en tid då en optimistisk liberalism uppstått i nykterhetsrörelsens kölvatten. Med hjälp av totalkonsumtionsmodellen har forskare kunnat producera belägg för att flest problem åsamkas av stor- och medelkonsumenter och inte av de mest marginaliserade och problemdrabbade alkoholbrukarna. Ansvar och skuldbörda kunde genom folkhälsoperspektivet frikopplas från moralism och intressekonflikter.

Även om mekanismer för virusspridning och alkoholproblem skiljer sig till sin natur, har vi alla under coronaåret kommit i kontakt med olika kontrollpolitiska resonemang. Vi vet att om alla, även lågriskgrupper med friska och unga, jobbar på distans och bär munskydd skyddar vi samtidigt de svaga riskgrupperna som är mest utsatta.

Det hade varit intressant att höra Kettil Bruuns synpunkter på hur olika länder implementerat strategier för att hantera pandemin. Genom sitt integrerade epistemiska grepp representerar han en forskarfigur från en svunnen tid: någon som dagens utbildnings- och forskningsväsende kunde lära sig mycket av.

Universalism

Pandemins framfart har dämpats med hjälp av kontrollpolitiska redskap såsom distansarbete och munskydd. Man kan tänka sig att motsvarande alkoholpolitiska instrument är tillgänglighet och pris. I båda fallen bygger befolkningens ideala agerande på en uppskattning av en kollektiv nytta som kräver allas solidaritet i vardaglig handling.

De som talar sig varma för vin- och spritprodukter i matbutiker menar att moderata alkoholbrukares frihet att konsumera alkohol inte ska inskränkas bara för att problemkonsumenterna belastar samhället. Kärnfrågan om individens frihet versus kollektiva intressen är fortfarande essensen i den offentliga alkoholpolitiska debatten – 46 år efter totalkonsumtionsmodellens etablering.

Totalkonsumtionsmodellen har med hjälp av empirisk bevisföring skiftat fokus i den officiella alkoholpolitiska linjen: från den kompetenta individens rättigheter till den totala tillgängligheten som ett incitament för omfattningen av samhälleliga problem.

De principer som totalkonsumtionsmodellen etablerar bygger ändå inte bara på statistisk bevisföring. De anknyter även till tankar om hur samhällen inkorporerar universalism och partikularism. Det eftersträvansvärda är ett hållbart förfarande inom ramen för samhällskontraktet mellan medborgare och stat.

Kettil Bruuns före detta forskarkolleger Pekka Sulkunen och Leena Warsell föreslår i en text från 2012 att det var speciellt tre spår i Bruuns forskning som banade väg för totalkonsumtionsmodellen: forskning om maktfördelning, forskning om internationell drogpolitik samt hans bidrag till kriminologi och socialpolitik.

Vid tiden för modellens uppkomst hade forskning visat hur ekonomiska intressen motarbetar gemensamma samhällsintressen och leder till en selektiv socialpolitik och diskriminering av svagare grupper. För att undvika partisk intressebevakning av priviligierade grupper förespråkade Bruun en transparent socialpolitik och en prioritering av gemensamma intressen. Enligt Sulkunen och Warsell var det just denna för nordiska samhällen kännetecknande universalism som lade grunden för totalkonsumtionsmodellen.

Fastän det i andra delar av världen uppstod liknande teorier – som till exempel preventionsparadoxen – är just totalkonsumtionsmodellen unik i dess nordiska ursprungskontext. Det här var heller inget sammanträffande: Bruun insåg tidigt värdet av nordiska jämförande studier och utöver att han initierade flera stycken samnordiska forskarprojekt var han också med och utvecklade en nordisk forskningsnämnd och en nordisk vetenskaplig tidskrift.

En unik forskarpersona

På 1960-1980-talen inledde flertalet finländska samhällsvetare sin forskningsbana vid Alkoholpolitiska forskningsinstitutionen eller med alkoholrelaterade projekt finansierade av Stiftelsen för alkoholforskning. Det här var en följd av att forskningsfinansieringen hade byggts med Alko-monopolet som lagstadgad finansiell garant.

Från och med 1980-talet kunde forskare med något skandinaviskt språk som modersmål även jobba i Helsingfors vid Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD) eller på Nordisk alkohol- och narkotikatidskrift (NAT, tidskriften som hette Alkoholpolitik). Kettil Bruun satte i någon utsträckning sin prägel på alla dessa institutioner och på så sätt även på samhällsvetenskapernas generella utveckling i Finland.

I dödsrunan Den omutlige Kettil Bruun från 1986 beskriver sociologen Klaus Mäkelä en figur som i sin bredd och drivna nyfikenhet åstadkom en blandning av diametralt olika slags forskning med olika slags teman. Den finländska rusmedelsforskningens (och numera även spelforskningens) alltjämt höga internationella status existerar otvivelaktigt mycket tack vare den kreativitet och inspiration som Kettil Bruun sådde i de forskarmiljöer där han verkade.

Bruun blandade metoder och vetenskapsfilosofier med ett för tiden typiskt pragmatiskt grepp. Vid universitetet hade han studerat humaniora med historia som huvudämne, men redan på 1950-talet publicerade han ett flertal studier vid Helsingfors statistikbyrå.

Hans doktorsavhandling från 1969 är en experimentell studie av dynamiken i dryckeskulturer ”som uppfyller de strängaste krav man kan ställa på ett positivistiskt vetenskapligt arbete, men ger också en mångsidig bild av finsk dryckeskultur”, konstaterar Klaus Mäkelä.

Idag vore det en befängd tanke att en och samma forskare kunde producera experimentell tvillingundersökning om genetiska benägenheter, forskning av vårdformer, kritik av myndigheters förfarande, epidemiologi, kulturforskning och så vidare. Det säger kanske något om den tidens forskarvärlds ringa omfattning och om hur ospecialiserade discipliner och forskningsområden ännu var. Det fanns svängrum för forskare att följa upp idéer och djärvt anpassa perspektiv till en specifik frågeställning.

Efter de stora socialkonstruktionistiska och postmoderna vändorna under 1980- och 1990-talet kom sociologer att söka sig allt längre bort från statistik och positivism. För Kettil Bruun och hans samtida kolleger uteslöt inte konstruktivismen och positivismen varandra: bruksmönster, samhällssystem och kulturer kunde studeras på olika sätt. Fortfarande kan man stöta på utländska forskare som är förvånade över att finländska socialepidemiologer kan vara sociologer till sin utbildning.

Den pragmatiska men ändå kulturbejakande synen på forskning kan man skönja spår av så nyligen som i Institutet för hälsa och välfärds samlingsvolymer Finland dricker (Suomi Juo 2010, 2018). Så sent som år 2018 gav en internationell forskargrupp ut boken Setting Limits: Gambling Science and Public Policy, som prövar hur totalkonsumtionsmodellen kan tillämpas på penningspelpolitik. Modellen har vid det här laget testats och bevisats i hundratals analyser och ligger alltjämt till grund för alkoholpolitik i Sverige, Norge, Finland och Island, men också i Kanada och delar av Förenta Staterna. Såväl WHO som OECD använder sig av modellen i sin vägledning.

Vetenskapspolitiska insikter

Både den mest ivriga förespråkare och den mest ihärdiga kritikern av nyliberalistisk forskningspolitik hade ett och annat att lära sig av Kettil Bruun. Han är en ypperlig förebild för hur man kan sudda ut dagens skarpa gränser mellan empirisk och teoretisk forskning, mellan grund- och tillämpad forskning, mellan sektor- och universitetsforskning.

I 1960-1980-talets samhällsvetenskapliga texter må ideologi ofta skymta som en brutal och ibland naiv bakgrund, men man förvånas över hur strikt forskarna uppehåller blickfånget vid essensen i kontraktet mellan medborgare och det kollektiva. Svaga och marginaliserade grupper sågs som resultatet av och spelbrickor i de övergripande värdemässiga strategierna och ett återkommande skäl att åberopa humanism. I jämförelse ter sig dagens forskare på samma gång mer specialiserade, segmenterade och — ja, kanske ”flamsigt politiserade”?

I Kettil Bruuns produktion kan man se att all den innovation, intersektionalitet och synergi som idag tutas ut i pompösa forskningsstrategier var en icke-fråga för 40 år sedan. De här dimensionerna ingick naturligt i forskningsansatsernas jakt på svar. Måhända i betydligt mer modesta och hemlagade format, men med desto mer tyngd beträffande dess applicerbarhet på principiell nivå.

När det årliga Kettil Bruun-symposiet inleds på distans första veckan i juni med arrangörer i Helsingfors deltar över 200 alkoholforskare från alla världens kontinenter. Som värd står Helsingfors universitet i samarbete med bland annat THL och Alkoholforskningsstiftelen.

Texten publicerades ursprungligen i tidskriften Ny Tid.

FacebookTwitterEmailPrint