Växande acceptans för skademinimering, starkt stöd för nolltolerans och strängare straff för narkotikabrott: hur kan vi förstå Sveriges samtida narkotikapolitik?

Sveriges narkotikapolitik är internationellt känd för sin restriktiva linje, som sedan 1970-talet har byggts kring målet om ett narkotikafritt samhälle. Trots nolltoleransen har både tillgängligheten till narkotika och narkotikarelaterade problem, såsom hälsoskador och kriminalitet, ökat i landet.

Samtidigt präglas den internationella utvecklingen av flera parallella trender: ett växande intresse för alternativ till förbudspolitiken (t.ex. legalisering av cannabis eller avkriminalisering av eget bruk), en ökad satsning på skademinimerande insatser som sprututbyte och brukarrum, men också en återkomst av mer straffinriktade strategier för narkotikabekämpning. Det sistnämnda kan man till exempel se  i den senaste EU-strategin.

Riksdagens beslut att i mars 2020 godkänna socialutskottets förslag om en utvärdering av Sveriges narkotikapolitik väckte debatt bland olika intressenter. Diskussionen tog fart efter att socialministern meddelat att kriminalisering av eget bruk inte skulle omfattas av utvärderingen trots att flera aktörer hade förespråkat detta. Debatten gav upphov till idén att analysera samtida diskussioner och processer inom svensk narkotikapolitik. Vem och vad formar egentligen, eller försöker forma, Sveriges narkotikapolitik?

Resurser och stöd för den nuvarande politiken kan ge bättre möjligheter att påverka

Avhandlingens resultat visar att flera aktörer och organisationer är involverade i narkotikapolitiska debatter och policyprocesser. De skriver remissvar, förmedlar kunskap, deltar i mediedebatter och bedriver påverkansarbete gentemot politiker. Analysen av intervjuerna med nyckelinformanter visar att det finns både direkta och indirekta strategier för att påverka narkotikapolitiken. Att delta i debatter på sociala medier kan till exempel förstås som en indirekt strategi.

Resultaten visar också att vissa aktörer, såsom myndigheter, deltar i processerna utan att aktivt försöka påverka utformningen av narkotikapolitiken. I stället bidrar de genom regeringsuppdrag, där deras roll är att ta fram och förmedla kunskap till beslutsfattarna.

Majoriteten av de intressenter som deltog i intervjustudien konstaterade att flera aktörer har möjlighet att försöka påverka utformningen av narkotikapolitiken. Samtidigt ansågs regeringen och riksdagen ha störst inflytande, men lägst intresse för frågan. Intervjupersonerna menade också att människor som använder narkotika och deras anhöriga har sämst möjligheter att få sina röster hörda i narkotikapolitiska processer. De aktörer som har mest resurser, och som stödjer nolltolerans mot narkotika ansågs generellt ha bättre möjligheter att påverka politiken.

För och emot det narkotikafria samhället – men egentligen inte så svartvitt

Avhandlingen belyser hur moraluppfattningar och värderingar ofta spelar en större roll än evidens i utformningen av narkotikapolitiken. Även om skiljelinjen mellan dem som förespråkar och dem som motsätter sig målet om ett narkotikafritt samhälle består, visar resultaten att ståndpunkterna är mer nyanserade än vad debatten ofta ger intryck av. Det fanns till exempel aktörer som både betonade vikten av skademinskande åtgärder och behovet av att minska stigmatiseringen av personer som använder narkotika, samtidigt som de stödde målet om ett narkotikafritt samhälle och, i vissa fall, önskade strängare straff för narkotikabrott.

Trots detta fortsätter kontrollperspektivet att prägla narkotikapolitikens utformning. Det blir tydligt även i utvecklingen av skademinskande insatser i Sverige. Under åren 2015–2025 har både utbudet av, och acceptansen för sådana åtgärder ökat, men endast så länge de inte uppfattas hota målet om ett narkotikafritt samhälle.

Narkotikapolitiken som folkhälsopolitik: mer kan göras för att nå målet om god och jämlik hälsa

Resultaten pekar på att ett tydliggörande av värdekonflikter kan skapa större öppenhet kring vad olika intressenter vill uppnå med narkotikapolitiken. Sveriges narkotikapolitik är en del av landets folkhälsopolitik, vars nuvarande mål är att skapa samhälleliga förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen, samt sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.

Avhandlingen visar att den nuvarande narkotikapolitiken, ur intressenternas perspektiv, rymmer olika synsätt på folkhälsa. Det väcker frågan om politiken samtidigt kan sträva efter både generell prevention och skadereducering. I förhållande till landets nuvarande folkhälsopolitiska mål borde detta inte vara motsägelsefullt.

Ett förslag som fick brett stöd bland intressenterna var att i högre grad involvera personer som använder droger, samt deras närstående, i utformningen av narkotikapolitiken. Detta skulle kunna bidra till en politik som bättre tar hänsyn till dessa gruppers hälsa och välbefinnande. Även om flera statliga utredningar lyftes fram som goda exempel på sådan involvering, visar avhandlingen att det finns ett behov av en fortsatt kritisk diskussion om hur statliga utredningars betydelse i narkotikapolitikens processer kan stärkas. Det kan bidra till ett mer effektivt genomförande av politiken och dess legitimitet.

Artikeln är skriven av

Tuulia Lerkkanen, f.dr., universitetslektor, Institutionen för folkhälsovetenskap, Stockholms univeristet

på uppdrag av popNAD.

Referenser

SOU 2021:68. (2021). Skärpta straff för brott i kriminella nätverk [Stricter penalties for crimes committed by criminal networks] https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statensoffentliga-utredningar/2021/08/sou-202168/

SOU 2021:93. (2021). En reform för samordnade, behovsanpassade och personcentrerade insatser till personer med samsjuklighet [A reform for coordinated, needs-based, and person-centered interventions for people with co-morbidity]. https://www.regeringen.se/rattsligadokument/statens-offentliga-utredningar/2021/11/sou-202193/

SOU 2023:62. (2023). Vi kan bättre! Kunskapsbaserad narkotikapolitik med liv och hälsa i fokus [We can do better! Knowledge-based drug policy with a focus on life and health]. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/10/sou202362/

Walt, G., & Gilson, L. (1994). Reforming the health sector in developing countries: The central role of policy analysis. Health Policy and Planning, 9(4), 353–370. https://doi.org/10.1093/heapol/9.4.353