Från 1943 måste finländare som köpte alkohol visa upp butiksintyg. Till skillnad från svenska Brattsystemet fanns det inget tak på hur mycket alkohol som kunde köpas, men misstankar om missbruk kunde betyda att intyget omhändertogs. Intygen slopades 1971, men kundkontrollens tid förlorade sin betydelse långt innan dess, skriver Erkki J. Immonen.
Detta är ett utdrag ur Erkki J. Immonens artikel Kundkontrollens tid (Alkoholpolitik Vol. 42: 134-141, 1979). Du kan ladda ner hela artikeln som pdf.
Kundkontrollen eftersträvade ursprungligen inte alltför djupgående vårdmässiga grepp. Enligt direktiven av år 1943 var det övervakarens främsta plikt att lära känna butikens ordinarie kundkrets till utseendet, och att därefter identifiera dem, vilka handlade ofta och uppväckte misstankar; det gällde att om missbrukare insamla material, varmed försäljningsförbud kunde motiveras. Kontrollören skulle anteckna de misstänktas butiksbesök, samt hos polis, vårdmyndigheter o.a. lämpliga personer efterhöra, vad dessa kunde anföra till stöd för misstankarna. Det vore även möjligt att “taga kunden i förhör”. Redan uttrycket “förhör” tyder på att den som utfärdat direktiven var mera för en polisiär än för en vårdande linje. Inom socialvården talade man redan vid den tiden om “intervjuer”.
Kundkontrollens viktigaste kunskapskällor var polisens register över omhändertaganden för fylleri, samt socialmyndigheternas register och övriga uppgifter, som dessa myndigheter kunde ge; dylika fakta inflöt både till alkoholist- och till fattigvården. Därtill måste man få uppgifter av klientens anhöriga. Uppgifterna antecknades på kort, enligt direktiven fr.o.m. den tidpunkt, då klienten fått sin första varning av kundkontrollen. Registret hade sin betydelse bl.a. vid ombyte av arbetsgivare, men innehållet kunde onekligen vara mycket känsligt.
Om polisen omhändertog en berusad person, som hade på sig butiksintyget, tog polisen hand om intyget och sände detta till Alko. Omhändertagande för fylleri utlöste alltså automatiskt en undersökning av levnadsvanorna.
Kontrollören kunde i butiken fråntaga en presumtiv alkoholmissbrukare butiksintyget: i sådana fall t.ex., då kunden varit berusad, försökt handla flera gånger under samma dag eller inköpt oproportionerligt stora mängder alkoholdrycker. Därefter undersökte speciella kontrollörer den misstänktes levnadsvanor. Resultatet kunde bli ett försäljningsförbud, om klienten visade sig vara missbrukare; butiksintyget sändes till kundkontrollens registerbyrå hos Alko. I lindrigare fall kunde intyget återfås efter varning, men uppgifterna registrerades även då. Om polisen omhändertog en berusad person, som hade på sig butiksintyget, tog polisen hand om intyget och sände detta till Alko. Omhändertagande för fylleri utlöste alltså automatiskt en undersökning av levnadsvanorna. Benägenhet för alkoholmissbruk kunde även framgå ur socialnämndernas kartotek. – I sitt betänkande av år 1946 uppmanade alkoholkommittén kundkontrollen särskilt att effektivera uppspårande av alkoholmissbrukare. År 1947 skärptes kundkontrollen, då en lag om vård av unga personer (under 25 år), vilka påträffas berusade, trädde i kraft. Man började nu i terapeutiskt syfte intervjua ungdomar. Denna samtalsterapi tyder på att det vid sidan av vården också fanns pedagogiska målsättningar.
En femtedel av dem, vilka genom försäljningsförbud avstängts, bad inte att få sitt intyg tillbaka då förbudet utlöpte. De förblev passiva och därmed utom räckhåll för kundkontrollens behandlingsmetoder. Detta försvagade den socialterapeutiska kontrollverksamheten. De passiva hade inte blivit nyktra, utan skaffade alkohol på andra vägar, på samma sätt som de avstängda. C. 50 000 missbrukare kunde sålunda inte nås av Alkos åtgärder.
Kundkontrollens sociala aktivitet inhämtade nya riktlinjer och ny tro ur den amerikanska litteraturen, men fick rätt snart en medtävlare i A-kliniken. Kundkontrollen hade dock prövat individuell behandling i sådan omfattning, att man funnit behandlingen vara en väg till problemens lösning. Men de praktiska omständigheterna i samband med kundkontroll blev ofta övermäktiga: bl.a. saknades utrymmen för konfidentiella samtal, alkoholbutiken var inte den bästa platsen för terapeutisk behandling, och själva situationen – klienten kom för att köpa alkoholdrycker – var föga lämplig för vårdåtgärder. Trots att övergången till individuell behandling innebar en fördjupning, fick kundkontrollen inom denna sektor vika för A-klinikerna. Å andra sidan kan det fastlås att A-klinikerna i Finland har sitt upphov i Alkos kundkontroll. Man började allt mera betrakta alkoholproblemet som ett socialmedicinskt sådant.
Du kan ladda ner hela artikeln som pdf.
Andra artiklar ur arkivet:
Från marinens morgonsup till torrlagd mäss
Svenskt försök: alkoholtest i trafikkontrollen