Det svårfångade problemspelandet – spelares subjektiva tolkningar av Swelogs bedömningsinstrument

Spel

Publicerad 28 Feb 2019

Överdrivet spelande om pengar kan få ekonomiska, känslomässiga och sociala konsekvenser i olika grad. Hur spelare själva upplever bekymren är centralt för huruvida de kommer att försöka förändra sina spelvanor. Men vad är det egentligen vi fångar när vi mäter problemspelande i befolkningen? Vi har undersökt hur spelare som tidigare bedömts ha ett problemspelande tolkar frågorna som användes vid just denna bedömning.

För att uppskatta problemspelandet i befolkningen används olika former av bedömningsinstrument. Problem Gambling Severity Index (PGSI) är ett av de vanligaste instrumenten och används i den svenska befolkningsundersökningen Swelogs. Instrumentet innehåller nio frågor, exempelvis om man satsat mer pengar än vad man har råd med, om man behövt spela mer för att få samma känsla av spänning eller om man känt skuld över sitt spelande. De senaste resultaten från Folkhälsomyndigheten visar att ungefär två procent av den vuxna svenska befolkningen har ett problemspelande, det vill säga minst 3 poäng enligt PGSI. Det motsvarar cirka 134 000 personer, varav drygt 30 000 bedöms ha allvarliga spelproblem (minst 8 poäng enligt PGSI).

Att kunna göra noggranna uppskattningar av spelproblemen i befolkningen är särskilt angeläget för att förstå konsekvenserna av omregleringen av den svenska spelmarknaden som genomfördes den 1 januari 2019. Men vad innebär det egentligen att ha ett problemspelande utifrån att ha fått 3 poäng eller mer på PGSI?

Subjektiva upplevelser av vad som utgör negativa konsekvenser av spel om pengar

Vi intervjuade 40 personer som i tidigare Swelogsmätningar bedömts ha ett problemspelande. Något förvånande ansåg nästan hälften (19 av 40) av dessa att de inte hade haft några negativa konsekvenser av sitt spelande. Vi blev intresserade av att undersöka detta närmare, och ställde därför frågorna från PGSI igen. Det som framkom i vår analys var följande:

Många av de intervjuades svar innehöll tvetydigheter som gjorde det svårt att avgöra huruvida de svarade ja eller nej på frågorna. Eftersom vi hade möjlighet att utforska hur de resonerade när de svarade på frågorna, kunde vi analysera den mening som de tillskrev sina svar. Det framkom att många av de jakande svar som intervjupersonerna gav inte syftade på det som frågorna avser att mäta. Detta gällde särskilt fråga 9 ”Har du känt skuld över hur du spelar, eller vad som händer när du spelar?” där svaret ofta avspeglade milda självförebråelser snarare än skuldkänslor. En intervjuperson svarade att hon kände skuld över att köpa enstaka trisslotter för att det var dumt att luras av drömmen om att vinna storvinsten. En annan menade att hon känt skuld över sitt spelande när hon inte vann, att hon då ångrade sitt beteende för att det var bortkastade pengar.

På samma sätt innehöll jakande svar på fråga 7 ”Har någon kritiserat ditt spelande eller sagt att du har problem med spelandet, oavsett om du tyckt det varit sant eller inte?” upplevelser av att ha blivit förlöjligad snarare än kritiserad. Flera intervjupersoner berättade om tillfällen då vänner eller partners har gjort sig lustiga över intervjupersonernas lotter utan att vara oroliga över deras spelande.

Det blev även tydligt att flera intervjupersoner inte tog hänsyn till hela frågan när de gav jakande svar. Exempelvis fråga 1 som används för att mäta kontrollförlust ”Har du spelat för mer än du verkligen haft råd att förlora?” var det flera av de intervjuade som svarade att de spelat för mer än vad de tänkt sig, men inte mer än de verkligen haft råd att förlora. Ett annat exempel är fråga 2 som används för att mäta ökad toleransnivå ”Har du behövt spela med större summor för att få samma känsla av spänning?” där en intervjuperson svarade att hon spelat med större summor men inte för att få samma känsla av spänning. Det är därför viktigt att ha i åtanke att svaret bör avspegla hela frågan när frågorna ställs.

Svårigheter med självrapporterade uppgifter

Viktigt att ta hänsyn till i tolkningen av resultat från befolkningsundersökningar är att både under- och överrapportering av spelproblem kan förekomma. Självrapporterade uppgifter påverkas i hög grad av vad personen känner och vill dela med sig av i stunden. Spel om pengar har historiskt betraktats som en omoralisk företeelse och synen på spel om pengar skiljer sig åt i olika kulturer och i olika grupper i samhället. Trots att spelandet saknar negativa konsekvenser kan det således framkalla känslor av skuld eller kritik kopplat till normer och värderingar hos den enskilde och dess omgivning. En av slutsatserna i vår studie var att intervjupersonernas subjektiva tolkningar av PGSI-frågorna genererade tvetydiga svar som gjorde det svårt att avgöra huruvida det rörde sig om negativa konsekvenser av spel om pengar.

Vi rekommenderar att uppskattningar av det lägre spannet av problemspelande i befolkningen (3–4 poäng enligt PGSI) görs med försiktighet. När bedömningsinstrument utformas bör avsikten med varje fråga tydligt definieras. När personer med spelproblem söker hjälp inom socialtjänst och hälso- och sjukvård är det viktigt att användning av bedömningsinstrument kompletteras med samtal för att personalen ska få förståelse för enskildas egna upplevelser av spelandets karaktär och konsekvenser.

Eva Samuelsson, forskare på Institutionen för socialt arbete och Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet

Kristina Sundqvist, forskare på Institutionen för folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet

FacebookTwitterEmailPrint