Samverkan: Små lösningar på stora samhällsproblem?

Allteftersom välfärdsstaterna har expanderat och kraven på effektivitet intensifierats, har samverkan och koordinering av insatser poängteras.  Samverkan innebär vanligtvis någon form av samordnat agerande mellan offentliga och privata aktörer, civilsamhälle och brukare för att tacklas med problem och för att koordinera tjänster. Det kan också handla om mer invasiva strukturella tvärinstitutionella fusioner, bildandet av centrala enheter och integrerade tjänster, såsom i fallet med den stora social- och hälsovårdsreformen i Finland.

Den så kallade Sote-reformen har inbegripit en centralisering av ansvaret för social- och hälsovårdstjänster till 21 välfärdsområden (och Helsingfors stad). De nya områdena har sedan 2023 samordnat tjänster som tidigare sköttes av kommuner och sjukvårdsdistrikt, och finansieringen kommer direkt från staten. Målet är att förbättra tillgången till vård, minska kostnaderna och jämna ut regionala skillnader i vårdkvalitet.

Nordiska modeller

Betydelsen av samverkan har betonats särskilt för insatser riktade mot utsatta grupper. Samverkan ses ofta som avgörande för att leverera mångprofessionella tjänster inom områden som kräver multidisciplinära angreppssätt såsom hälsovård, socialtjänst, utbildning och rättsväsende. Inom området för missbruks- och beroendeproblem finns  Danmarks SSP-modell  (=”skole, sociale myndigheder og politi”). Modellen syftar till att förebygga missbruksproblem och ungdomsbrottslighet. Ett annat exempel är det långvariga svenska STAD-arbetet, som syftar till att minska alkohol- och drogmissbruk genom partnerskap mellan hälso- och sjukvårdstjänster, kommunal förvaltning, polis och restaurangbransch.

Norge har investerat i sitt omfattande KoRus-system, som innebär regionala kunskaps- och resurscentra som samordnar samverkan mellan kommuner, vårdgivare och socialtjänst för att hantera missbruks- och beroendeproblem. I Finland samarbetar A-klinikstiftelsen med olika offentliga sektorer och myndigheter, inklusive socialtjänst, hälsovård och utbildningsinstitutioner, för att motverka missbruksproblem genom förebyggande åtgärder och rehabiliteringsprogram. Sist men inte minst har den så kallade isländska modellen fått mycket internationell uppmärksamhet som ett mångfacetterat angreppssätt för att minska ungdomars drogmissbruk och alkoholkonsumtion, vilket innebär samarbete mellan skolor, föräldrar, lokala myndigheter, socialarbetare och forskare.

Vanskligt att komplicera?

Rusmedel, missbruk, penningspel och beroenderelaterade frågor är ofta sammankopplade med en lång rad andra insatsområden, såsom t.ex. psykisk ohälsa, fattigdom, brottsprevention, ungdomsarbete, hemlöshet, självmordsprevention, arbetsmiljö och äldreomsorg. Därför har samspelet mellan språk (uttryck, kommunikation, förmedling av idéer), institutioner och socialt handlande varit en påtaglig och viktig fråga att återkomma till. Det här löper som ett metareflekterande spår i den praktiknära forskning som är aktivt med och formar våra välfärdspolitiska insatsområden.

I Norden tycks det råda konsensus om nödvändigheten av samverkan, synergier och att styra upp tjänster i logiska, hållbara och resurssparande vårdkedjor. Men det råder också en medvetenhet om den stora komplexiteten i de system, nivåer och strukturer som vi har att göra med. Sett från fältet är det ändå ofta ganska små och konkreta justeringar som efterlyses: att sammanföra flera blanketter i en och samma blankett eller att se till att dokumentation finns tillgänglig — helt enkelt att stöda processer med små och effektiva insatser. För detta behövs en slags närhet till minde och pragmatiska perspektiv.

Balansgången mellan att förstå det komplexa men ändå se den avgörande lilla justeringen kan kanske ses som en ny kompetens i att navigera välfärdsstatens universalism och partikularism? Det är vanskligt att överintellektualisera samordningsutmaningarna, men förståelsen för principiella och teoretiska sammanhang ligger ofta i grunden för de enklaste småskaliga lösningarna.

Artikeln är skriven av Matilda Hellman, professor och chefredaktör för Nordic Studies on Alcohol and Drugs.