Vad är folkhälsa i Norden?

Blogg

Matilda Hellman, chefredaktör, NAD
Publicerad 9 apr 2018

EU-kommissionen har i vår publicerat en utlysning för flaggskeppsrapporten Enlightenment 2.0. (Upplysning 2.0). I utlysningstexten uppmärksammas de olika syner på kunskap som präglar politik och hur de kan ses i skenet av Upplysningens ideal. I de nordiska länderna är vi bra på att förstå hur kunskapsintegrerad praxis kan tjäna vissa socialpolitiska ändamål, eller till exempel hur centraliserad välfärd är avhängig av vissa begrepp och idéer. Det här är en nordisk särprägel som märks i användningen av vissa politiska begrepp och i deras förankring i våra samhällen. Ett bra exempel är begreppet folkhälsa.

Folkhälsovetenskap förknippas vanligen med korrelationer och kausalitet i fråga om populationers hälsa och ohälsa. Kolesterol, motion, alkoholintag är exempel på klassiska teman. I Norden har populationsbaserad kunskap om de här områdena utgjort viktiga redskap för att implementera den välfärdspolitik som strävar till friska och välmående medborgare. Vi är små nationer som är beroende av arbetsföra skattebetalande medborgare.

Men som en relativt ung vetenskap i skärningspunkten mellan medicin, vårdvetenskap och samhällsvetenskaper har folkhälsovetenskapen inte ännu präglats av stora principiellt omvälvande paradigmskiften utan den tickar ganska säkert vidare i sin grundfåra av kausalitetstänkande: röker du cigaretter blir du sjuk, äter du mer än du förbränner blir du överviktig. När dylik evidens förverkligas i politik, vare sig det gäller vaccinering eller fettintag och hjärt- och kärlsjukdomar, bidrar det till en förhöjd global levnadsstandard och större regional jämlikhet inom hälsa.

Men ”folkhälsa är inte ett oskyldigt begrepp i den nordiska kontexten”, skriver Kerstin Stenius i ett diskussionsinlägg i det senaste numret av Nordic Studies on Alcohol and Drugs (2/2018). Hennes text är del av en större diskussionshelhet om skillnaden mellan folkhälsa och samhällsvetenskap och vad det inbegriper att den sektoriella rusmedelsforskningen i Norge, Sverige och Finland kommit att benämnas, flyttats till eller sammanförts med folkhälsovetenskap. Vad Stenius menar med att folkhälsa inte som begrepp är oskyldigt är att idéen om folkets hälsa har en annorlunda bakgrund och förankring i Norden än i de länder som kommit att dominera inom folkhälsovetenskaplig kunskapsproduktion.

Härmandet som politisk kraft

Folkhälsa har varit en viktig samlande politisk term för att driva igenom alkohol- tobaks- och narkotikapolitik. Som politiskt paradigm har begreppet varit speciellt viktigt i den anglosaxiska världen, där man saknar den nordiska konsensusbaserade välfärdspolitiska kulturen. I större engelskspråkiga länder såsom USA, Storbritannien och Australien har frågor som härrör sig till folkhälsa i större utsträckning omgärdats av politisk förhandling. Påståenden backas upp av bevisföring av intresseparter och förhandlas i skenet av förluster och vinster. Rusmedelsforskningsmiljöer har i dessa länder ofta en stark förankring i medicin, klinisk psykologi och folkhälsovetenskap.

I Norden, där välfärdssamhället och dess kollektiva lösningar har åtnjutit ett brett politiskt stöd, har visserligen folkhälsoforskningen varit en naturlig del av den statliga sektoriella forskningen och utredningsverksamheten som driver stora välfärdsfrågor. Men speciellt rusmedelsfrågor har varit integrerade i olika slags välfärdspolitiska strukturer och haft en stark samhällsvetenskaplig förankring. Ett bra exempel på vårt sociala ramverk är det måhända viktiga, men kausalt sett något omvända post-välfärdsbegreppet ’harms to others’ som använts för att införliva sociala perspektiv på alkoholbruk.

Historiskt sett är perspektivet inte alls nytt i Norden. Det ter sig i jämförelse med den nordiska rusmedelsforskningen från 1980- och 1990-talen som en efterkonstruktion lånad från tobakspolitik och epidemiologi utan egentligt samhällsteoretiskt fotfäste. Begreppet må vara politiskt användbart och nyttigt för att samla forskare från olika traditioner, men dess innebörd skvallrar om ett ursprung i kulturer med annan förståelse för det kollektiva än just den typiskt nordiska.

En lång räcka lånebegrepp och importerade förståelseapparater har kommit att bli en naturlig del av en generell internationalisering av den offentliga styrningen i de nordiska länderna.

Enligt sociologisk nyinstitutionalistiskt tänkande anammas politiska och strukturella lösningar ofta till följd av direkt mimetiska (kopierande) kulturella och symboliska rutiner. Som ett igenkännbart exempel kan man till exempel ta det faktum att forskare, politiker och tjänstemän kommer hem från internationella möten och säger ”så här gör man överallt i världen”. Det mimetiska blir i sig självt ett legitimt berättigande för införandet av praxis. ”Vi ska göra så här, för så här gör man ute i världen” känns helt enkelt rätt, speciellt för små regioner som vill hänga med i utvecklingen

Diskussionshelheten om folkhälsa och samhällsvetenskap i NAD (2/2018) kan kanske betraktas som en påminnelse om att en del begrepp och traditioner har nordiska förankringar som vi kan gagnas av att bevara, ta fasta på eller åtminstone dokumentera.

Expertis i systemspecifika begrepp och problemförståelser kan till exempel ses som speciellt värdefullt i tider då tankar om relativitet och åsiktsfrihet används för att klämma åt vetenskapens trovärdighet och relevans.

Vetenskap ifrågasätts

Två samhörande utvecklingstrender pågår just nu i de nordiska länderna. Den ena är att de politiska kulturerna allt mer börjar likna ’förhandlande’ politiska kulturer. Den andra är att relativitetstänk urholkat den generella tilltron till kunskapsproduktion. Det här eftersom det i Norden, liksom i andra delar av världen, finns populistiska krafter och globala näringslivsintressen som rider på att ifrågasätta vetenskapliga alster. De här krafterna kan växa sig starka genom att splittra samhällets tilltro till de i grunden demokratiskt valda instansernas förmåga att implementera såväl intern som utomstående granskning.

Då EU-kommissionen lanserar sitt flaggskeppsprojekt Enlightement 2.0 våren 2018 ligger betoningen på det relativa i kunskapsproduktionens natur. Det är inte svårt att se att initiativet pådrivits av en slags post-sanningsoro över det faktum att varje medborgare och samhällsaktör med internetförbindelse har möjlighet att delta i och sprida mer eller mindre kunskapsbaserad diskussion.

Ifrågasättandet av legitimiteten i vetenskaplig kunskapsproduktion är inte längre ett marginellt fenomen som någon enstaka amerikansk religiös rörelse driver. Ett exempel på påträngande försök att införa en polariserad förhandlingskultur kring vetenskaplig kredibilitet är de som pågår kring finländsk alkoholforskning på det finländska Bryggeriförbundets Twitterkonto. Förbundet driver en outtröttlig kampanj mot den offentliga alkoholforskningens trovärdighet och kompetens. En kamp som förbundet måhända aldrig kan vinna på basis av vetenskapliga kriterier, men som det kan vinna tack vare sina resurser.

De finländska alkoholforskarna har fullt upp med viktigare uppgifter än att gå igenom grunderna i alkoholepidemiologi med bryggeriförbundets kommunikatörer, som postar bristfällig och snäv statistik som sköljer som bensin över de höga lågorna i den eldfängda politiska debatten. Jag hoppas att det här är ett ämne som forskningsprofessor Pia Mäkelä från Institutet för hälsa och välfärd, THL, tangerar i sin keynote på NADRA-konferensen i Oslo i slutet av augusti. Hennes presentation ska handla om hur kunskap används och förmedlas i samtida finländsk alkoholpolitik.

Att ständigt förhålla sig kritisk till sina egna angreppssätt och bevekelsegrunder är en grundsten i all seriös samhällsvetenskaplig forskning och det finns förstås alltid utrymme för förbättring. Nordisk rusmedelsforskning har tack vare sin sociala inramning alltid varit reflexiv och självkritisk till sin natur och det borde kanske logiskt sett göra den extra slitstark och anpassbar för dessa nya utmaningar.

Då vår basala välfärdspolitiska kunskap och dess tillkomstsammanhang ifrågasätts, ifrågasätts på samma gång även den institutionella välfärd som de nordiska ländernas samhällssystem bygger på. Sett ur ett gynnsamt perspektiv kan man tänka sig att de nordiska länderna nu har en möjlighet att utmärka sig som en region där man länge specialiserat sig på att förstå de olika slags kollektiva värden som kan uppehållas genom kunskapsintegrerade system och begreppsanvändning. Från en mer negativ synvinkel är frågan om vi lyckas uppehålla intresset för grundtankarna i vår välfärd i en tid då vi verkar förlora vår begreppsliga kontaktyta med våra egna samhällssystem.

FacebookTwitterLinkedInEmailPrint