Refusering före expertgranskning sparar tid

Refusering är en naturlig del av den vetenskapliga publiceringen och så gott som alla forskare har fått sina manuskript refuserade av vetenskapliga tidskrifter. En del tidskrifter refuserar 90 till 95 procent av alla inkomna manuskript, och till och med rätt lågt rankade tidskrifter kan refusera 60 till 70 procent. Också Nordic Studies on Alcohol and Drugs, NAD, har refuserat många av toppforskarna inom vårt område.

Allt fler manuskript skickas till NAD varje år, medan antalet publicerade artiklar förblir detsamma. Ökningen kan bero på att tidskriften inte debiterar författare för open access-publicering. Ökningen har också inneburit att allt fler artiklar ratas före expertgranskning, till exempel för att de inte tematiskt passar i tidskriften. NAD:s refuseringsprocent har stigit under de senaste åren och just nu ligger den mellan 40 och 50 procent.

NAD är en samhällsvetenskaplig tidskrift som fokuserar på frågor som kan tänkas intressera nordiska läsare. Av de artiklar som refuseras före expertgranskning har många varit studier som involverat medicinska ingrepp på patienter eller laboratoriestudier med försöksdjur. Andra beskriver väldigt specifika juridiska, sociala eller kulturella kontexter som inte direkt kan kopplas till en nordisk inramning. I några enstaka fall refuserar vi manus före expertgranskning om det finns grundläggande metodologiska eller etiska problem, eller om språket och strukturen är så bristfälliga att det är omöjligt att bedöma manusets vetenskapliga förtjänster.

Expertgranskning skall värna om den vetenskapliga publiceringens kvalitet, reliabilitet och integritet genom att filtrera bort artiklar som inte håller måttet. Men det här är sällan en bekväm och rätlinjig process, och för att fungera rättvist och korrekt kräver den en hel del tid och erfarenhet av både redaktörer och expertgranskare. I bästa fall hjälper expertgranskningen författare att höja manuskriptens kvalitet. Ur ett redaktionellt perspektiv hjälper expertgranskningen redaktörer att fatta goda beslut, och även att motivera refusering.

Att refusera före expertgranskning sparar allas tid, men det kan också vara problematiskt ur författarens perspektiv i och med att redaktören blir enväldig. Så kallad skrivbordsrefusering är ändå viktig för vetenskapliga tidskrifter. Vi har en plikt att se till att våra expertgranskare inte blir överbelastade och en risk med att regelbundet sända halvfärdiga artiklar på expertgranskning är att författare börjar utnyttja den dyrbara processen för att få redigeringshjälp med halvfärdiga texter.

På NAD-redaktionen brukar vi då och då sända ut artiklar på expertgranskning även om redaktörerna identifierat en del problem. Oftast har vi då bedömt att författarna är kapabla att korrigera de största bristerna i samband med expertgranskningsprocessen. Typiska exempel är manuskript med ofullkomlig information om materialet, otillräcklig diskussion om bristerna i studien, eller en diskussionsdel som inte för en dialog med andra relevanta studier. Ibland leder det här till arga kommentarer av expertgranskaren om att studien aldrig borde ha sänts ut på bedömning. I många fall åtgärdas ändå bristerna under processens gång och artikeln publiceras.

Som redaktör kan jag ofta tycka att jag utvecklat ett vältränat öga för vilka artiklar som kommer att bli refuserade i samband med expertgranskningen. Men då och då överraskas jag, och det kan göra mig glad att processen inte är helt förutsägbar: det finns hopp för olika slags texter, perspektiv och forskarröster.