Substitutionsbehandlingen i Finland har gått från att vara ett hett debattämne på 90-talet till att vara en självklar behandlingsform 15 år senare. Däremot satsar färre kommuner på att kombinera substitutionsbehandlingen med rehabilitering. Kommuner ser skadereducerande åtgärder som billigare än rehabiliterande, skriver forskare Jani Selin.
Substitutionsbehandling för opiatberoende har funnits i Finland i litet över 15 år. Behandlingsformen blev officiell 1997 när social- och hälsovårdsministeriet utfärdade restriktioner för behandlingen.
Både före och efter ministeriets restriktioner har utvecklingen av behandlingen varit mångsidig. Före de första begränsningarna fördes en het diskussion om för- och nackdelarna med substitutionsbehandling. Två olika fall av privata läkare som ordinerat syntetiska opiater till patienter med opiatmissbruk satte igång diskussioner under 90-talet. Båda läkarna fälldes i domstol för sina behandlingar.
Särskilt under 90-talet var inställning bland specialister inom missbruksbehandlingen negativ gentemot substitutionsbehandling. Den ökande användingen av droger i Finland under 90-talet och HIV-epidemin bland heroinanvändare under sommaren 1998 ändrade vågskålen i fördel till behandlingen.
Man kan säga att kostnadseffektivitet, snarare än patienternas personliga behov, har blivit ett centralt argument för behandlingen.
Social- och hälsovårdsministeriet utfärdade ett förordnande om substitutionsbehandling 2000, som senare har reviderats 2002 och 2008. Det första förordnandet var strängt. Det var svårt att bli intagen till behandlingen och väl inne var kontrollen strikt. Vartefter att förordnandet har reviderats har behandlingen utvecklats sakta mot en liberalare och flexiblare hållning.
Klienterna som nu är i behandling är delade upp i två grupper. De som får både rehabilitering och medicinering och de som endast får medicinering. För tillfället uppgår de till totalt 2400.
Sedan de heta diskussionerna under 90-talet och början av 2000-talet har debatten svalnat och blivit mera inriktad på hur behandlingen ska skötas administrativt. Revideringen 2008 är ett exempel av hur medicinens roll har stärkts. Den introducerade de två patientkategorierna och hade också som mål att öka tillgängligheten av behandlingen.
Fokus på ekonomiska fördelar
Båda dessa förändringar introducerades utan större politisk diskussion, men förordningen 2008 hade en överraskande oavsedd följd. Eftersom många finländska kommuner har finansiella svårigheter – särskilt de stora kommunerna som också har ett högt antal patienter inom substitutionsbehandlingen – har de i allt större utsträckning börjat erbjuda behandling som främst fokuserar på substitutionsvård och skadereduktion.
Varför? För att det är billigare än rehabiliterande behandling. De lokala myndigheterna spelar på så sätt en stor roll i utvecklingen av substitutionsbehandlingen på nationell nivå. Man kan säga att kostnadseffektivitet, snarare än patienternas personliga behov, har blivit ett centralt argument för behandlingen. Variationerna i hur behandlingen byggs upp tycks allt mer och mer bli styrda av ekonomiska faktorer. Substitutionsbehandling har alltså under de senaste åren blivit mer inriktad på skadereduktion – och det utan politisk styrning eller debatt.
Jani Selin,
Forskare vid Norden Välfärdscenter
Översättning Julius von Wright
Publicerad 26.11.2013
