Norden väljer olika vägar för att mota segregation

Förmiddagen åt de bakomliggande orsakerna till segregation och jämförelser mellan politiken i de olika länderna, eftermiddagen åt ungas deltagande i samhället.
– En av vår tids största utmaningar att människor inte känner sig som en del av det samhälle man har omkring sig. Det är en stor fara för demokrati och välfärd. Bryter vi segregationen för unga bryter vi den också för kommande generationer, sa Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, när hon inledde dagen.

Moa Tunström, Nordregio, utgick från forskningsrapporten Den segregerade staden – En nordisk översikt.
– Det är inte kontroversiellt att säga att nordiska städer är segregerade. Men det finns en självbild att vi är jämställda, inkluderande samhällen med en stark välfärdsstat. Forskningen på området utmanar den självbilden. Segregation är ett samhällsproblem och inte bara något som har med samhällsplanering att göra.

Hur man mäter segregation påverkar vilka problem som hamnar högst upp på att-göra-listan. Det spelar också roll om man zoomar in på en stadsdel eller hela staden. Många insatser mot segregation har haft ett lokalt fokus, men även de resursstarka områdena i en stad är segregerade, konstaterade Moa Tunström.

Skillnader och likheter i de nordiska ländernas strategier

Anne Staver från By- och regionforskningsinstituttet i Norge berättade om en jämförande analys av politiska strategier i Sverige, Norge och Danmark. Danmark har mer fokus på etnisk boendesegregation medan Sverige och Norge siktar in sig på den socioekonomiska och försöker öka deltagandet i arbetslivet. Metoderna för att förändra skiljer sig också åt, sanktioner eller försök att ändra strukturer.
– Ett exempel är att länderna har det gemensamma målet att ge en god miljö för språkinlärning för barn och få fler att gå i förskola. Men medan Danmark minskar barnbidraget för den som inte gör det, satsar Norge på gratis förskola, sa Anne Staver.

Inger Ashing, Delegationen mot segregation, Sverige, berättade om när hon själv för 20 år sedan arbetade i ett utsatt område, Rosengård i Malmö.
– Projektet skulle öka deltagandet i utbildning och på arbetsmarknaden. Vi kunde göra mycket i området, men vi ägde inte arbetsmarknaden. Nu förstår vi att man behöver tänka Malmö, Skåne, Sverige, Norden.

Stine Klingenberg Madsen, från Transport-, Bygnings- och Boligministeriet, redogjorde för den danska politiken, med särskilda regler för de områden som definierats som ghetton. I de områden som stått på ghettolistan mer än fyra år är målet att de allmännyttiga hyresrätterna ska ner från 100 procent till max 40 procent. Detta ska ske genom förtätning, rivning, byggandet av privata hyresrätter.

Den danska ghettopolitiken avviker från politiken i de övriga nordiska länderna, men representanterna från ländernas ansvariga departement tyckte ändå att de kunde lära av varandra. Det danska sättet att bryta upp stora bostadsområden med parker, vägar och byggnader med arbetsplatser var ett exempel. Det norska sättet att samverka mellan kommun och stat ett annat.

Unga i glesbygd

Det finns likheter mellan hur unga i glesbygd och i förorter ser på chansen till inflytande, konstaterade Lotta Svensson från Hälsinglands utbildningsförbund, Sverige. De som väljer att bo kvar tror inte att politiker är intresserade av deras synpunkter.
– Man bor tydligen på fel ställe och får skylla sig själv.

Varannan ung svensk känner sig inte inkluderad i samhället, enligt MUCF:s rapport Vilka ska med? Även denna rapport visar att landsbygd och utsatta områden har liknande utmaningar, berättade Ylva Saarinen.
– Upplevelsen är att det blir sämre där de bor och det minskar känslan av att det är lönt att engagera sig för att förändra den egna orten.

Men i Norge känner sig unga som en del av det norska samhället, visar ett pågående forskningsprojekt om segregation som Esben Olesen, Nordlandsforskning, berättade om.
– De flesta unga ger uttryck för att det i hög grad är möjligt att påverka samhället. Men alla har inte det sociala och kulturella kapital som krävs för att faktiskt göra det, sa Esben Olesen.

Nancy Herz och Sofia Nesrine Srour berättade om sin bok Skamlös, där de samlat in berättelser från norska tjejer i minoritetsmiljöer som upplevt negativ social kontroll. Skamlös är ett vanligt skällsord på flera språk, kanske det värsta du kan kallas i vissa kulturer.
– Jag minns första gången jag blev kallad skamlös. Det var befriande att säga att jag äger inte din skam. Det är de som tror att de har rätt att tycka saker om våra liv som är skamlösa, sa Sofia Nesrine Srour.

De hoppas kunna inspirera andra unga att ta kampen mot social kontroll och diskriminering på alla fronter. Frågorna ska inte reduceras till ett invandrarproblem, sa de.
– Det finns väldigt många som vill rädda invandrarkvinnor, men sorry, vi räddar oss själva, vi har skrivit en bok, sa Nancy Herz.