Naloxon – en av många behövliga åtgärder som ska minska antalet drogrelaterade dödsfall

I slutet av januari rekommenderade Socialstyrelsen alla landsting och sjukvårdsregioner att påbörja naloxonutdelning till personer med ett riskabelt bruk av heroin eller andra opioider. Sådan utdelning är ett försök att minska narkotikadödligheten, som ökat kraftigt i Sverige under det senaste decenniet. Naloxon, ett motgift som kan häva överdoser av opioider, har använts länge inom den svenska sjukvården, men det var först under 2018 som det blev möjligt att dela ut läkemedlet till opioidanvändarna själva. I flera andra länder har sådan utdelning förekommit i många år, med goda resultat.

Hindren för naloxonet har nu kunnat undanröjas och utdelningen starta. Det är utmärkt, men det är samtidigt viktigt att inte knyta alltför stora förhoppningar till en enskild åtgärd. Naloxonutdelning är inget ”Alexanderhugg” som kommer att lösa problemet med opioidöverdoser en gång för alla.

Ett skäl till det är att det krävs en mycket god spridning av läkemedlet i drogmiljöerna för att det ska kunna få tydliga effekter. Idag är detta svårt att uppnå. Dels är det ännu inte möjligt att dela ut naloxon till andra än de personer som använder opioider och har kontakt med sjukvården; anhöriga, väktare, poliser, opioidanvändare som inte har någon vårdkontakt och andra som kan komma i tidig kontakt med personer som har överdoserat får inte utrustas med nässprayen, så som den svenska läkemedelslagstiftningen ser ut. Dels är antalet potentiella utlämningsställen – sprutbytesprogram, LARO-mottagningar och andra lågtröskelmottagningar där medicinsk personal finns tillgänglig – ännu alltför få, förutom i västra Skåne (Malmö, Lund, Helsingborg).

Ett annat skäl att inte ha alltför stora förväntningar är att naloxon måste ges av någon som bevittnar överdosen – personen som har överdoserat är ju medvetslös och kan inte göra det själv. Det har tidigare inte funnits någon dokumenterad kunskap om hur förutsättningarna för detta ser ut i Sverige, men ett pågående forskningsprojekt vid Malmö universitet ger en fingervisning. I projektet, som undersöker opioidrelaterade dödsfall som inträffat i Skåne under totalt fyra års tid, har Lisa Andersson (doktorand vid Malmö universitet) bland annat sammanställt information om var och hur dödsfallen inträffade. Över 80 procent av de dödliga överdoserna skedde i privata lägenheter – oftast den avlidnes egen lägenhet, alternativt en väns eller partners. Flertalet av överdoserna skedde i ensamhet, utan att någon annan person var närvarande. Under sådana omständigheter spelar det ingen roll om personen har naloxon tillgängligt, eftersom det inte finns någon som kan använda läkemedlet för att häva överdosen. Endast 10 procent av överdoserna skedde med en annan person närvarande i samma rum som var vaken.

Krävs förändringar i konsumtionsmönstren

Det som krävs för att naloxonutdelning ska kunna få god effekt är alltså inte enbart att naloxon delas ut frikostigt och att brukarna informeras om hur läkemedlet ska användas. Det krävs förändringar i konsumtionsmönstren – att brukarna i ökad utsträckning konsumerar sina droger tillsammans med andra. Det behövs också utbildning för anhöriga om överdoser, hur de kan förebyggas och hävas. Omkring 20 procent av de dödliga överdoserna i Lisa Anderssons undersökning inträffade när det fanns någon i lägenheten som var vaken, men som inte var i direkt närhet. I flera av dessa fall fanns vittnesuppgifter om att personen som senare avled hade hörts snarka eller andas konstigt timmarna före dödsfallet konstaterades. Detta hade dock inte uppfattats som den varningssignal om överdos som det är, utan som att personen sov tungt.

För att sammanfatta: det är utmärkt att naloxon äntligen har börjat delas ut till opioidanvändare. Än så länge sker detta bara i en handfull landsting och regioner, men förhoppningsvis är det många som hörsammar Socialstyrelsens uppmaning om att sprida insatsen över landet. Utbildningsinsatser bör riktas mot både opioidanvändarna och deras anhöriga. Samtidigt bör staten arbeta för att förenkla och bredda insatsen, så att naloxon även kan delas ut till opioidanvändare som inte har kontakt med sjukvården, anhöriga, poliser och andra som kan komma att bevittna överdoser.

Men det krävs också en ökad satsning på andra överdospreventiva insatser, utöver naloxon. Det behövs förbättrad tillgång till behandling, fler sprutbyten samt fler insatser som syftar till att förbättra brukarnas psykiska hälsa och livsvillkor. Säkra injektionslokaler bör övervägas – men är svenska politiker mogna för det steget?