Kunskapsöversikt om gaming disorder fick stort genomslag – ”Många föräldrar och lärare är väldigt oroliga”

Spel

Malin Wikström, webbredaktör
Publicerad 24 jun 2020

En kunskapsöversikt om gaming disorder som gjordes i Sverige förra året har fått stor uppmärksamhet och många vuxna har vänt sig till en av författarna, forskaren Jenny Rangmar, med frågor om diagnosen. −Jag hör att det är så många vuxna som är oroliga, då har jag sagt att man kan bli lite mindre orolig av att läsa den här översikten eftersom den är ganska nyanserad.

Förra hösten publicerades en kunskapsöversikt över gaming disorder bland barn och unga, på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län i Sverige. Det här var en följd av att Världshälsoorganisationen, WHO, tog med diagnosen gaming disorder i ICD-11, den elfte revideringen av den internationella sjukdomsklassifikationen ICD. Det finns ännu inte en svensk översättning av diagnosen gaming disorder.

− Här i Sverige är det många som pratar om datorspelsberoende, men vi valde att använda den engelskspråkiga termen gaming disorder i kunskapsöversikten, eftersom man inte vet vad den kommer att heta på svenska. Det är inte säkert att det är en beroendediagnos, det kanske snarar är en diagnos inom psykisk ohälsa eftersom det heter gaming disorder, men det vet vi inte än, säger forskaren Jenny Rangmar, vid FoU i Väst, som jobbar med forskningsbaserat utvecklingsarbete.

Gaming disorder är en diagnos som en läkare kan ge.

− En läkare kan bedöma huruvida en person har tappat kontrollen över spelandet så att spelandet bestämmer över personens liv. Spelandet går ut över andra aktiviteter, och det kan gå så långt som att man struntar i allt annat: att sköta jobb, studier eller att tvätta sig. För att få den här diagnosen ska det här beteendet ha pågått i minst 12 månader.

Vanligare bland pojkar

Att det nu finns en diagnos att utgå ifrån är till stor hjälp för forskningen, säger Rangmar.

− Eftersom jag är forskare har jag tänkt att det är väldigt bra, trots att diagnoskriterierna handlar om att läkaren ska göra en bedömning. Det handlar inte om att gå och ta ett blodprov eller att det finns en skada, utan diagnosen bygger på bedömningar. Det innebär en vaghet, men trots det tycker jag att det är bra att det finns en diagnos eftersom det blir lättare och mer systematiskt att forska om det.

Gaming disorder är fem gånger vanligare bland pojkar än bland flickor.

− Det innebär att det på sätt och vis är en riskfaktor att vara kille. Det är också vanligare bland yngre, förekomsten avtar med ökande ålder. Man kan tänka sig att det beror på att ju äldre man blir, desto mer annat får man att ta ansvar över.

Vad som är en riskfaktor beror också på vad det är som motiverar en att spela.

− Om spelandet av nätbaserade spel är ett sätt att umgås med kompisar är umgänget en riskfaktor. I det ligger också det man kallar för grupptryck, att man inte vill sluta spela för att man inte vill svika laget. Men om man spelar exempelvis Pokemon Go, då skulle man kunna säga att det är mindre risk eftersom man är ute och rör på sig, och spelar mot sig själv. Riskfaktorerna beror alltså både på vilket spel man spelar och varför man spelar det.

Stillasittande och övervikt

Kunskapsöversikten är baserad på en systematisk litteratursökning, och forskarna fick många träffar.

− Det finns väldigt mycket forskning om det här, därför delade vi in forskningen i kategorier. Den kategori som var absolut störst var den som handlade om stillasittande och övervikt. Spelandet tar tid som man annars skulle ägna åt fysisk aktivitet, och det medför olika hälsorisker. Vi valde att skriva om det i kunskapsöversikten eftersom det var så tydligt att man ser det som ett problem och att det också kan spilla över på den psykiska hälsan. Alla artiklarna som handlade om stillasittande och övervikt och användning av skärmar handlade inte om just gaming disorder. En person kan spela väldigt många timmar, utan att egentligen ha problem med sitt spelande, men ändå få problem eftersom man sitter för mycket stilla.

Det som Jenny Rangmar ser att behövs är mer nordisk forskning.

− Jag skulle vilja att det fanns mer svensk och finsk forskning, vi har så olika beteenden och kulturer i olika länder. Om man vill använda resultat från exempelvis asiatiska länder, som visar på negativa effekter av att spela datorspel, behöver vi veta om våra svenska och finska spelvanor och förekomst av andra aktiviteter i livet är jämförbara med de asiatiska länderna. Annars blir resultaten svåra att använda om undersökningsgrupperna skiljer sig för mycket åt. Och än så länge vet vi till exempel inte hur prevalensen av gaming disorder och skärmbeteendet i stort ser ut i Sverige, jämfört med andra länder, och därför blir det ibland svårt att använda den forskning som finns.

Jag skulle också vilja att man tar med flera problematiska områden som berör skärmbeteende. Nu är man kanske orolig för killarna som spelar, men man kanske också ska titta på vad tjejerna gör.

Brett genomslag

Jenny Rangmar är förvånad över gensvaret som kunskapsöversikten väckte.

− Jag har aldrig varit med om maken till genomslag, det finns ett brett intresse för den här frågan. När jag blir inbjuden att ha föredrag tänker jag att jag ska komma och berätta om fakta och vad forskningen visar, men väldigt ofta har samtalen utvecklats till att jag får frågor som ”hur ska jag prata med min tonåring” och ”vad säger du, tror du att min son har problem”. Alla, verkligen alla, har tankar om det här och sina barns eller elevers skärmanvändande.

Jenny Rangmar tror att det också handlar om en generationsfråga. För barn och unga är det naturligt att använda skärmar i hög grad, medan föräldrar kanske inte är vana vid det och därför blir oroliga.

− Även om jag inte har tänkt att det har varit min uppgift har jag ändå försökt säga att jag inte tror att man behöver bli så rädd, utan ska våga prata om vad man gör och vilka behov spelandet fyller. Om man säger ”du får aldrig mer spela dataspel”, är det som att säga att ”du får aldrig mer träffa dina kompisar”.

Förvånande rekommendation

Världshälsoorganisationen WHO, som införde diagnosen i ICD-11, har under coronapandemin gått ut med rekommendationer som kan tyckas förvånande.

−WHO har nu under våren gått ut med rekommendationen att man ska spela dataspel, eftersom det är en bra aktivitet när man behöver isolera sig. Det är roligt att spela, man har något att göra och det är ett sätt att fortsätta hålla kontakten med kompisar, men det är också ett sätt att läsa av information. Det är en ganska ovanlig rekommendation ur ett beroendeperspektiv, om man jämför gaming disorder med andra typer av problematiska beteenden. Det sätter diagnosen i ett särskilt ljus, tycker jag, när man ändå kan våga gå ut med en sådan rekommendation trots att man ser att det också finns faror här.

FacebookTwitterEmailPrint