Här ses de anhöriga som en viktig resurs i behandlingen

En dansk kommuninvånare som behöver alkoholbehandling har rätt att få den, och kommunen ska betala för behandlingen. Det här betyder att kommuninvånaren kan vara anonym, och själv ta kontakt med ett behandlingshem, till exempel Blå Kors behandlingshem i Taastrup, utanför Köpenhamn.

– Vi kan ta in alla och säga varsågod, nu är du igång med din behandling, och därefter sänder vi bara en faktura till kommunen. Klienten kan då vara anonym, vi meddelar kommunen att ”Greta xxx” har kommit till oss för alkoholbehandling, och hon är från er kommun, säger Helle Kjær, föreståndare för behandlingshemmet.

Tjänsteproducenten, behandlingsenheten, behöver alltså inte uppge klientens efternamn då det handlar om öppenvård. Så här har det varit sedan den 1 januari 2007, då kommunerna övertog alkoholbehandlingen, som var ett helt nytt område för kommunerna.

– I kommunerna är man ju van vid att man känner alla invånare som man ska betala ersättning för, men så är det inte med alkoholbehandling. Kommunerna upplevde i början att det här var ett område de inte kunde styra, hur kunde de veta att de privata behandlingsställena inte ljuger, hur kan kommunen veta att tjänsteproducenterna inte uppfinner invånare som de fakturerar för. Det kan de faktiskt inte veta och det har varit debatt om det här.

Grundlig utredning krävs

Många kommuner har etablerat sina egna missbruksbehandlingscentrum, som drivs kommunalt, medan andra kommuner, så som Taastrup använder sig av privata serviceproducenter, så som Blå Kors. Man kan välja att komma hit för alkoholbehandling, också om man bor i en annan kommun.

För den som behöver ett intensivt behandlingsförlopp krävs en grundlig utredning, och i det skedet går det inte längre att vara anonym. Att få kommunen att betala en intensiv behandling är inte helt enkelt.

– Det är svårt. Om vi kan se att klienten har varit med om flera behandlingar inom öppenvården, som inte har gått så bra, kan vi sända en grundlig utredning till kommunen. Vi argumenterar för varför vi tycker att klienten behöver en mer intensiv behandling.

Av de ansökningar som Blå Kors behandlingscenter i Taastrup gör är det cirka 70 procent som godkänns av kommunerna.

– Det händer också ganska ofta att kommunen vänder sig till oss och säger att de har en invånare som de gärna vill bevilja intensiv behandling för, de har gjort en utredning och anser det vara nödvändigt. Den vägen kan det också gå.

Inga krav på behandlingen

På hösten gjorde Alkohol og Samfunds tidskrift Rus en rundringning till trettio kommuner. Man kom fram till att det finns stora skillnader i alkoholbehandlingen mellan de olika kommunerna. Alkohol og Samfund kräver att det ska finnas krav för hur behandlingen ska se ut.

– Jag håller med, jag tycker att det är ganska problematiskt att det finns riktigt stora skillnader i alkoholbehandlingen. Vi är många som har försökt att påverka politiker och Sundhedsstyrelsen att utarbeta minimistandarder för alkoholbehandling. Det kan handla om vilka professionella som är anställda, att det ska vara en hög professionell nivå, att personalen ska ha terapeutisk utbildning, men också krav på innehållet i behandlingen. Den ska inte bara bestå av antabus, det ska vara ett förlopp.

Till Blå Kors behandlingscenter i Taastrup kommer det ca 175 personer till öppenvården varje vecka. De som kommer i behandling har antingen alkohol- eller blandmissbruk.

Öppenvården ger möjlighet till individuella sessioner, familjesessioner och öppna terapeutiska grupper som man kan delta i. Det finns också kvällsgrupper för dem som jobbar dagtid, och en rad olika aktiviteter som man kan delta i, till exempel styrketräning, badminton och två gånger i veckan erbjudes joga. Man har också NADA-behandling, alltså öronakupunktur. På schemat står också mental träning, mindfulness och psykoedukation.

I den öppna vården kan man komma till behandlingshemmet varje dag, man kan äta frukost på morgonen, kanske ha en aktivitet på eftermiddagen, och så går man hem.

– Här kan man skapa nätverk, hit kommer riktigt många människor varje dag.

Vanligt med återfall

För den som är i intensivbehandling finns det 14 rum. En del sover över varje dag, andra åker hem till veckoslutet och sover hemma. En del tränar sig i att sova hemma på vardagarna, för att långsamt kunna slussas ut i vardagslivet igen. Övergången från ett behandlingsförlopp till ett annat är kritisk.

– Många får återfall då, därför försöker vi att träna övergången till ett liv utan alkohol så mjukt och långsamt som möjligt, medan vi fortfarande har ett kontaktnät runt klienten.

Det intensiva behandlingsförloppet är i genomsnitt tre månader, i öppenvården räcker behandlingen sex till tolv månader.

– Det händer ofta att de kommer igen. Jag ser det som ett slags succékriterium att de har lust att komma tillbaka i behandling, att de vet att här är jag välkommen och här blir jag mött utan fördömande. De behöver kanske inte så mycket hjälp i den andra omgången, kanske bara lite hjälp att komma ihåg sina verktyg och justera sina strategier lite.

Familjen med

Behandlingen är terapibetonad, den som är i öppenvård kan få två timmar psykoterapi per vecka, medan den som är i intensivvård får minst tio. Utöver gruppterapi finns individuell terapi och familjeterapi.

– Den danska Sundhedsstyrelsen har mycket starkt rekommenderat att när en person kommer in i alkohoholbehandling i Danmark, ska man komma ihåg att inte bara se den personen, utan att se om det finns en familj, ett nätverk eller relationer som vi ska ta med i behandlingen. Det här gör man av flera orsaker: dels för att det förbättrar effekten av alkoholbehandlingen för den enskilda, men också för att det förbättrar livskvaliteteten för de anhöriga.

Barn involveras, men det finns inte skilda barngrupper.

– Jag tycker att det kan vara lite problematiskt med barngrupper, men barn kan bli satta i ett känslomässigt dilemma. De blir inbjudna till en grupp där föräldrarna inte är med, och de blir utfrågade om mor och far och så ska de sitta där och ange sina föräldrar. Jag tycker att det är mycket bättre att sitta tillsammans med föräldrarna, samtidigt som man säkrar att det finns en terapeut som samlar dem alla på en gång.

Andra relationer

Att involvera familjen i behandlingen kan vara jobbigt för klienten.

– Jag tror faktiskt att de flesta har en smula motstånd för att det kan vara många saker som den som dricker har glömt. Kanske för att man har varit berusad, kanske för att vi människor gärna glömmer det som är obehagligt. Familjen kommer däremot ihåg, och familjen upplever mycket starkare konsekvenserna av missbruket. Det finns många saker att bearbeta.

Om klienten inte har en familj, kanske det finns andra som man ingå i behandlingen.

Det finns människor som inte har så många relationer, men vi är ganska kreativa att hitta sådana. Relationerna kanske har brutits, men vi bjuder in och får relationerna reparerade. Vi vet att det är relationer i människors liv som är drivkraften, och som motiverar, dels till att börja i behandling, att stanna i den, och också att hålla fast vid att vara nykter. Om det inte finns någon familj kan vi hitta en gammal skolkamrat eller en bra granne som har varit den som har hjälpt att komma till abstinensbehandling eller avgiftning.

Efter att en klient har varit i intensivvård finns det möjlighet att fortsätta i öppenvård, utöver det finns det en grupp som man kan delta i. Många har fått nya relationer på behandlingshemmet och kan fortsätta att komma till ett kafé, som upprätthålls av frivilliga, och träffas där.

Barnen tog avstånd

En av dem som numera jobbar på behandlingshemmet har själv varit klient, Berit Enderberg Lassen. Hon har varit i behandling tre gånger, senast 2003.

– Jag var gift och hade små barn och mycket stress och började dricka. Lite alkohol blev plötsligt mycket. Jag fick antabusbehandling, men det räckte inte, och till slut blev det skilsmässa. När jag blev ensam började jag dricka mer.

Barnen blev vuxna och började ta avstånd från henne, men det var tack vare dem som Berit kom in på behandling.

– Av mina fyra barn var det bara två som hade kontakt med mig. En jul sa den ena att jag inte fick fira jul med dem, eftersom syskonen inte skulle komma då. Och min dotter kom en gång hem till mig, men gick igen då hon såg att jag hade druckit. Hon sa att ”vi ses på din begravning”.

”Härligt ställe”

Berit ville inte mista barnen, men alkoholens dragning var starkare. Till sist kom hon in på en sex månader lång behandling.

Det var lyckan för mig. Antabus har hjälpt mig mycket, men det var också helheten, att du är tillsammans med andra, får nya vänskaper, motion, god mat…

Nu har Berit varit nykter i femton år, men fortfarande sitter rädslan för återfall kvar, hos hennes barn.

– Det är en stor rädsla hos dem.

Efter att hon blev nykter kom barnen så småningom tillbaka, och i dag har hon en bra relation till dem.
Berit började jobba som frivillig på behandlingshemmet 2004, i köket och kaféet. Nu jobbar hon inne på kontoret.

– Det här är ett verkligt härligt ställe, när man kommer innanför dörren känns det bara bra, många säger det. Jag fick nya vänner här, och kunde inte gå tillbaka till det gamla livet. Men jag kommer aldrig att få ett förnuftigt förhållande till alkohol.