Begreppet nikotinberoende användes knappt i Finland under 70-talet, men har ökat markant under de senaste 20 åren. Matilda Hellman skriver om synsätt som begreppet har medfört till den offentliga debatten under de senaste 30 åren.
Begreppet nikotinberoende har spelat en avgörande roll för hur vi idag ser på tobaksbruk och tobaksrökning. Primärt förmedlar begreppet en förståelse för det dilemma som uppstår då en person vill sluta röka, men inte förmår fullfölja sin goda avsikt för att kroppen är avhängig av nikotinet som kemiskt ämne. I andra hand har denna förståelse fört med sig och möjliggjort en arsenal av (kommersiellt lönsamma) tekniker och substitutionsmetoder som används som hjälp för att sluta röka.
Jag har tillsammans med mina kolleger Maija Majamäki vid Helsingfors universitet och Pekka Hakkarainen vid Institutet för hälsa och välfärd (THL) undersökt de synsätt som begreppet nikotiiniriippuvuus (nikotinberoende) tillförde det offentliga samtalet under en period då de allra största tobakspolitiska förändringarna har ägt rum i Finland, det vill säga de senaste 30 åren.
I Finland började man använda begreppet riippuvuus (på svenska beroende) i offentligheten under 1990-talet. I och med detta kan man för Finlands del datera begynnelsen av den era som historikern Virginia Berridge kommit att kalla ”the decade of addiction” (speciellt 1990-talet). Tobakspolitik är ett område som i särskilt hög grad har präglats av ”beroendet” som idé – rökaren fortsätter att röka mot bättre vetande, och irrationellt nog tvärt emot den enorma allmänt vedertagna bevisbördan om dess skadlighet.
Syftet med vår undersökning var att ta reda på hur begreppet nikotiiniriippuvuus använts under 1970-talet, 1990-talet och 2000-talet och de sätt att se på tobaksbruk som problem som begreppet fört med sig. Som material för vår studie valde vi två offentliga arenor: den största finländska dagstidningen Helsingin Sanomat och facktidskriften Lääkärilehti (”Läkartidningen”), som distribueras till alla fackanslutna läkare och till vissa kategorier av vårdpersonal, institutioner och utbildningsanstalter inom hälsovården.
Vår undersökning bekräftar tidigare forskning som visat att termen riippuvuus inte användes i nämnvärd utsträckning under 1970-talet och att användningen av ordet ökat markant under de senaste 20 åren. På grund av denna skillnad mellan det äldre och det yngre materialet kunde vi särskilja vissa nya funktioner som termens introduktion har haft i såväl populär som professionell diskurs.
Nikotiiniriippuvuus-begreppet har haft fyra olika delvis överlappande funktioner i den offentliga diskussionen.
För det första visade vår analys att begreppet säkrade en plats för tobaksproblematiken på den politiska agendan och i den offentliga debatten (agenda setting). Vidare kan begreppet förknippas med maktutövning genom självkontroll och självstyre (self governance), vilket innebär att tobaksrökning ses som ett problem som individen själv kan reglera genom ett 1:1-experiment men vars vidare målsättningar ändå formuleras av den övergripande, samhälleliga agendan. För det tredje ser vi att begreppet möjliggör en medikaliserad syn på tobaksbruk, vilket innebär att tobaksrökning kan diagnosticeras som ett medicinskt problem och åtgärdas som ett sådant. Vi ser också att begreppet har underlättat en ansvarsfördelning som främst håller hälsovården och rökarna själva tillräkneliga för problemlösningen.
Inom tobakspolitiken har begreppet nikotinberoende spelat en avgörande roll för hur vi definierar rökning både som ett samhälleligt och personligt problem. Begreppet verkar å den ena sidan ha medfört en ökad flexibilitet då det gäller samhälleliga reaktioner på problemen, men vår studie visar å den andra sidan att begreppet stärker vissa synsätt som kan ha stort ideologiskt inflytande över hur vi handskas med tobak som problem.
Matilda Hellman
Doktor i kommunikationsvetenskap och docent i sociologi
Forskare vid Socialvetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet.
Publicerad 19.12.2014
