Avhandling om ”Benken” visar att livet utanför drogmiljön är hårt och ensamt
NarkotikaMalin Wikström, webbredaktör Publicerad 6 nov 2018
I över ett år följde Trond Grønnestad med livet på Benken, en öppen drogmiljö i en mellanstor norsk stad, för att i sin doktorsavhandling undersöka Benkens roll för dem som vistas där.
Trond Grønnestad började jobba på psykiatriskt sjukhus 1979 och jobbade där i 25 år. Därefter har han jobbat med grupp- och familjearbete inom kommunen och haft kontakt med många personer med beroendeproblematik. Steget därifrån till att skriva en doktorsavhandling om en öppen drogmiljö var därför inte långt.
– Jag ansökte om ett stipendium i Stavanger som handlade om droger, och fick själv definiera hur projektet skulle utformas. Jag funderade på hur det kan komma sig att folk sitter där på Benken, där alla kan se dig. Det är som om du berättar för världen ”se på mig, jag har inte klarat det”. Det är nästan som en skampåle och jag tycker att det är intressant.
Vid den här tiden var Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, på universitetet i Stavanger och han blev en av Trond Grønnestads handledare. Lalander har i många år följt heroinerfarna i sitt etnografiska forskningsarbete.
”Hjälp” av polisen
Benken är en öppen drogscen som består av två bänkar i ändan av stadens busstation. Det har blivit en samlingsplats för personer som inte passar in i samhället eftersom de kan väcka rädsla och osäkerhet hos förbipasserande. Benken skapar också oro bland folk, som är rädda för att unga ska dras in i miljön.
Hur fick du brukarnas förtroende?
– Egentligen hjälpte polisen mig. Kolleger gav mig rådet att informera polisen om att jag skulle sitta där på Benken, men Philip sade att jag inte skulle göra det eftersom jag kommer att få frågan om jag har gjort det. Det hade kunnat förstöra min chans att komma in i gemenskapen och få förtroende.
– Efter två månader stod jag och pratade med en man utanför Benken, samtidigt som det kom en polisbil bakom mig. Han sa ”nu tar de dig, de tror att du är en storsäljare”. Det var obehagligt, men polisbilen körde iväg igen. Senare på kvällen var det en spanare som sökte upp personen som jag hade pratat med och frågade vem jag var. Det här spred sig i rusmiljön. De förstod att jag inte var polismedarbetare, utan de kallade mig därefter en av dem.
Visade intresse
Trond Grønnestad satt på Benken tre till fyra dagar i veckan i ett års tid.
– Jag visade intresse för dem som satt där. Jag blev bekant med en som bad mig om hjälp med att flytta, och jag var med dem när de skulle äta och följde med dem runtomkring. En person behövde hjälp med att skriva en klagan till kommunen, då hjälpte jag med det. Jag lyssnade på deras historier. Jag var väl den som satt mest på Benken i den perioden, när de kom så satt jag ofta där.
Från början var Benken en plats för alkoholbrukare, därefter kom det fler och fler som också använde hasch och senare de som använde amfetamin och heroin. Det hela utvecklades och blev en plats för dem som använder tyngre rusmedel. Nu är det främst 40- till 45-åringar som har använt heroin länge, så länge som 30 år som sitter på Benken.
– Jag har bara en gång träffat en som inte var norsk där. Alla använder alkohol, de använder allt: alkohol, hasch, en del tabletter, benzodiapezider, och Subutex används mycket.
Uppleva gemenskap
Benken är framförallt en social arena där de som använder droger kan träffa andra och prata.
– De har lite kontakt med andra utanför drogmiljön. De går ut från sin lägenhet, om de har en kommunal lägenhet, eller från härbärget. Då vet de att på Benken kan de träffa andra. Den är synlig och alla som är på busstationen kan se om det sitter någon där.
Grønnestad beskriver Benken som en plats där brukarna kan känna sig som värdiga människor, där de kan uppleva gemenskap, få erkänsla och dela information om att till exempel inte köpa en viss sorts amfetamin som säljs, eftersom det kan vara farligt.
– Det används inte heroin där, ingen injicerar där, kodexen är att man inte gör det. Jag har aldrig sett det. Det är en plats där det kanske förmedlas droger, men inte synligt. Det finns också andra koder. Att du ska hålla tyst, att du inte ska hjälpa någon med att injicera för första gången, att du inte injicerar på Benken, att du ska uppföra dig när du sitter där. Också att du ska städa upp, och dela med dig, har du sprit så går flaskan runt.
Kraften i ritualen
Erfarenheterna som delas är sådana som personer utanför drogmiljön kanske inte har förståelse för. Det är en plats där de kan prata om saker som ger genklang hos de andra, när de till exempel börjar prata om promille. En berättade att han hade haft 4 promille och då sade en annan att han hade 5 promille och satt bak på en motorcykel på väg till akuten. Det visar att det ger hög status att ha hög promille i blodet. På andra ställen skulle man bli annorlunda bemött om man berättade sådana saker.
De flesta som använder heroin är i läkemedelsassisterad rehabilitering, LAR, eller har erfarenhet av den. För dem som har sin sociala tillhörighet på Benken kan det vara svårt att bli drogfri.
– Jag tror att det är väldigt svårt. Jag kände själv när jag satt där hur svårt det var när haschet gick runt och jag tackade nej. Jag kände mig plötsligt helt ensam. För mig var det en aha-upplevelse, inte att du är svag för att du tar utan att du ska vara väldigt stark för att låta bli att ta.
– Jag kände press på att ta hasch och då har jag ändå andra vänner än de som var där. Jag kunde gå hem till mig och jag längtade inte till droger så som de gjorde, och ändå var det svårt. Den upplevelsen fick mig att tänka på ritualen, kraften i ritualen. Det är det som är magneten, som Benken representerar – trycket, den rituella kraften i att sitta tillsammans med dem som du bildar sammanhang med. Då är det helt omöjligt att låta bli när alla andra tar droger.
Vad händer?
Området i närheten av busstationen ska byggas om och på de nya ritningarna finns ingen plats för Benken.
– Jag var med på ett möte med ordförande, en representant från kommunen och ledarna för polisen, och då sade polisen att vi måste hitta en plats där de kan vara på. Då sade en annan polis att vi inte kan skapa en plats för illegal verksamhet. Polischefen svarade och sa att polisen ser att Benken har en social funktion för de här personerna. Om man splittrar den miljön mister man kontrollen över den, man ser att de här miljöerna etablerar sig på nytt igen. Att Benken är så synlig tror jag att är viktigt för dem som sitter på den, därför att om någon utövar våld mot en annan så ser andra det och kan komma och hjälpa. På långt avstånd kan du se om det sitter någon där som du är rädd för och då kan du låta bli att komma dit.
Trond Grønnestad är inte färdig med Benken, han kommer att fortsätta med forskningen.
– Jag har tänkt gå vidare och forska i begreppet ensamhet, det handlar egentligen om det. Om brukarna inte har Benken är de ensamma. Jag kommer att fokusera på upplevelsen av ensamhet och övergången att vara i en drogmiljö och komma till det vanliga samhället. När jag var på Benken för ett tag sedan frågade jag vad de tänker på när det gäller begreppet ensamhet. Då var det en som sade att han är ensam hela tiden när han inte är där. De upplever att de är ensamma när de inte är i drogmiljön eftersom de är så annorlunda.
Arbetet med Benken har förändrat något i grunden hos Trond Grønnestad.
– Det sägs att när du går in i ett fält är du aldrig densamma när du går ut igen. Det kände jag, en slags kroppslig förnimmelse. Istället för att gå förbi områden som jag tidigare gick runt, uppsöker jag dem. Jag känner väldig sympati för dem som sitter på Benken. De är så marginaliserade och fördömda av andra, och de har så ont. När jag väl har blivit bekant med personerna framträder individerna, och det gör att du börjar tycka om personerna på Benken.
Trond Grønnestad presenterade sin forskning under Nordic Alcohol and Drug Researcher’s Assembly, NADRA 2018.