Sociolancen – de utsatta människornas vän

Idag är det Angelica Thrane Christensen och Lene Zander som kör sociolancen. Vi har knappt hunnit presentera oss för varandra innan telefonen ringer. Det är från ambulansen som träffat en hemlös man som verkar behöva någon slags hjälp. Lene Zander kollar upp om sociolancen träffat honom förut. Ifall inte så kan sociolancen etablera en kontakt och på så sätt få in personen i systemet. Efter en stunds konsulterande blir det så att ambulansen kör personen till sjukhuset.

– Många kommer till sociolancen flera gånger under en kortare tid. Sedan kan de vara borta i ett halvår för att plötsligt dyka upp igen. Andra i sin tur ringer flera gånger om dagen.

De drygt fyrtio anställda som arbetar med sociolancen har två till fyra pass per månad. Ett pass är ett tolv timmar. De övriga dagarna jobbar de med annat. Angelica Thrane Christensen är läkarassistent på akuten i Region Hovedstaden, medan Lene Zander jobbar kommunalt inom psykiatrin.

Angelica Thrane Christensen gör en rutinkontroll av bilen för att titta att allt är som det ska. Och så kör vi iväg. Först på listan är att köpa hundkex.

– Många av de personer vi möter har hund och då kan det vara ganska taktiskt att ha med sig lite hundkex, förklarar Lene Zander.

En takvåning i kaos

Oftast träffar sociolancen människor på samhällets botten men just idag kommer ett samtal från den högsta samhällsklassen. Det är frågan om en välbärgad kvinna i 50-års åldern.

– Hon har haft en sämre period igen. Hon har perioder då hon mår bättre men sen faller hon tillbaka i ganska kraftigt drickande. Igår kväll var hon på akuten men skrev ut sig själv. Kan ni komma och titta till henne?

Samtalet kommer från hennes granne och vän som tittar till henne då och då. Vi kör genast iväg. Kvinnan ligger i soffan och är omtöcknad men vaknar då vi knackar på dörren till den lyxiga takvåningen i Köpenhamns centrum. Klockan är halv ett på eftermiddagen och den föregående kvällen blev lång. Det är stökigt, kvavt och varmt i rummet och kvinnan tänder en cigarrett medan hon långsamt försöker vakna till. Hon har blivit kvitt sitt kokainmissbruk sedan en tid tillbaka men alkoholmissbruket har hon inte lyckats komma ur. Hon är vansinnigt trött och får knappt några förståeliga ord ur sig. Angelica Thrane Christensen och Lene Zander talar vänligt med henne och frågar hur det är fatt.

– Jag vet att jag behöver en förändring, jag vill inte leva så här längre, säger hon långsamt och otydligt med en sorgsen och samtidigt tom blick.

Vi pratar en stund, både Angelica Thrane Christensen och Lene Zander gör sitt yttersta för att bemöta kvinnan med all tänkbar värme och omsorg. Till slut kommer vi överens om att sociolancen ringer upp kvinnan på kvällen för att se hur hon mår. Lene Zander ger också sina kontaktuppgifter för att erbjuda kvinnan en möjlighet att påbörja rehabilitering.

Sprutrum och hipsters

En av de största paradoxerna i Köpenhamn finns i området Vesterbro som ligger mitt i centrum, nära centralstationen. Här finns Köpenhamnspolisens högkvarter och stadsdelen är en av stadens dyraste. Trycket på bostäder är hårt och det är ett riktigt hipsterkvarter med många fina barer och restauranger. Samtidigt är det i dessa gathörn som många prostituerade håller till på kvällarna och där droger säljs, köps och används allra synligast. I det här området finner vi även Europas största sprutrum, H17.

– Hit kan brukare komma och ta sina doser. Här finns rena sprutor och allt som behövs för en säker injicering av droger, förklarar den jourhavande kvinnan i H17.

Förutom att brukare kan komma hit och injicera i lugn och ro, kan de också ta emot hjälp och skapa kontakt till behandlingssystemet, socialrådgivare eller myndigheter.

För tillfället är det ganska lugnt här. Men Lene Zander låter förstå att det inte alltför sällan blir bråk mellan dem som kommer hit. Det är ett stort ställe med flera sprutrum och här finns också madrasser för att de som behöver ta igen sig lite ska få möjlighet till det. Ett kvarter från H17 ligger Mændenes Hjem som är ett liknande ställe. I motsats till H17 som är kommunalt så är Mændenes Hjem privat men i samarbete med kommunen. Det fungerar i princip på samma sätt.

– Här finns också en liten kantin där man kan köpa mat till kraftigt nedsatt pris. Det är mat som doneras av fina restauranger i närheten och som håller hög kvalitet, berättar Angelica Thrane Christensen.

I ett av sprutrummen står en man i fyrtio-årsåldern och är precis på väg att injicera någon substans.

– Vill du ha lite? säger han och flinar.

Jag avböjer vänligt men passar på att fråga vad han tycker om stället.

– Det är bra här. Hit kan man komma för att få lite lugn och ro och ett av de få ställena där man faktiskt blir bemött med respekt. Det är också bra att ta drogerna utom synhåll. Det ska inte ske på gatan där barn kan gå förbi och se.

Tre flaskor vodka om dagen

Under eftermiddagen får sociolancen ett samtal från ett pensionärspar som ringer från stadsdelen Sydhavnen. Vi åker dit och hittar en man som ligger på trottoaren och yrar. Lene Zander känner igen honom, hon har fört hem honom förut tillsammans med en annan kollega.

– Hur mycket har du druckit? frågar hon vänligt.

– Tre flaskor vodka, svarar mannen och skrattar till.

Angelica Thrane Christensen nickar bekräftande. Den mängden alkohol är dessvärre inte alldeles ovanlig för personer i Ivans livssituation. Troligtvis intas den mängden dessutom på daglig basis. Hur någon kan överleva den mängden alkohol är svårt att förstå.

Han presenterar sig som Ivan. Han är på gott humör idag och är glad över att få lite uppmärksamhet. Men han är samtidigt i ett tillstånd som vittnar om att det inte behövs mycket för att hans humör ska svänga. Och jag har en känsla av att det humöret är livsfarligt för dem som då råkar vara nära. Hans grepp då vi hjälper in honom i sociolancen är skrämmande hårt.

Med lite möda får vi in honom i sociolancen och börjar köra mot sjukhuset. Lene Zander håller skickligt igång konversationen och håller den så fokuserad det bara går.

– Jag har nio barn. Några bor i Sverige och några på Grönland, berättar han.

Han säger att han blåst åtta promille i ett tidigare skede. Det är förmodligen en liten överdrift men sanningen ligger knappast så långt borta ändå. Men nu visar i alla fall promillemätaren 2,3 då Ivan blåser. Ruset börjar alltså lägga sig men han är fortfarande väldigt social och glad. Ivan saknar nästan alla tänder och de som finns kvar är i ett förfärligt skick.

På sjukhuset erbjuds han en kopp kaffe och får sitta ner en stund. Det sista vi ser innan vi går tillbaka till bilen är att en sjukskötare går in i rummet. Förhoppningsvis får också Ivan någon gång i framtiden bli fri från sitt beroende.

Både Angelica Thrane Christensen och Lene Zander har sett mycket i sitt arbete. Men de menar att man vänjer sig ganska fort och inser att vuxna oftast hittar knep för att kunna ta hand om sig själva.

– Det värsta är om barn på något sett är involverade. Då kan det vara ganska svårt att nolla läget efteråt och det kräver en helt annan sorts debriefing. Men de värsta situationerna jag stött på har ändå varit via mitt jobb som läkarassistent vid ambulanstjänsten. Därifrån har jag bilder som nog aldrig kommer att lämna mig, berättar Angelica Thrane Christensen.