Rapport från Fafo: Parallellsamhällen i Skandinavien?

Begreppet parallellsamhälle 

Fafos rapport visar att begreppet ”parallellsamhälle” saknar en enhetlig definition och används som beskrivning för en rad olika företeelser: allt från bristande integration och begränsad kontakt mellan minoritet och majoritet till mer extrema företeelser som kriminella nätverk och parallella institutioner. Forskningen visar ändå att begreppet inte är lämpligt för skandinaviska förhållanden och att det heller inte finns något empiriskt stöd för att parallellsamhällen existerar i Norge, Sverige eller Danmark.  

Utsatta områden och indikatorer 

Vilka kriterier som används för att definiera utsatthet varierar mellan länderna. I Sverige gör polisen listorna, vilket gör att kriminalitet väger tungt i bedömningen. I Norge finns inga officiella listor, men de insatser som görs fokuserar på levnadsförhållanden i enskilda områden. I Danmark har begreppet parallellsamhälle länge varit en del av den politiska retoriken och skrivits in i lagstiftningen. Myndigheterna i Danmark använder en tydlig definition: ett parallellsamhälle är ett utsatt område där mer än hälften av invånarna har utomeuropeisk bakgrund. Det handlar om områden med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, låga inkomster och en stor andel straffade. Utifrån dessa kriterier publiceras årligen listor över vilka områden som klassas som parallellsamhällen, en praxis som har blivit en central del av dansk integrationspolitik. 

Forskningen är dock tydlig: indikatorerna måste vara genomtänkta. Om de inte är det riskerar åtgärderna att riktas fel och definitionerna kan i värsta fall förstärka stigmatiseringen av både bostadsområden och människorna som bor där. 

Åtgärder och effekter 

I Norge ökar segregationen, både ekonomiskt och etniskt, men ligger fortfarande under nivåerna i Sverige. Oslo sticker ut som mer segregerat än övriga Norge, men jämfört med Stockholm och Köpenhamn är skillnaderna mindre. Bakom utvecklingen finns inga enkla svar. Orsakerna är komplexa och spänner över bostadspolitik, prisnivåer och människors egna preferenser. 

Rapporten från Fafo pekar ut tre huvudspår för att bryta segregationen: områdesbaserade insatser, satsningar för barn och unga samt brottsförebyggande åtgärder. Men forskningen ger ändå inga enkla svar och effekterna är oklara och ibland motsägelsefulla. Områdesinsatser kan förbättra lokala förhållanden, men de rår inte på segregationen. I Danmark har parallellsamhällsavtalen lett till drastiska grepp som rivning av bostäder och bosättningsförbud, men trots dessa ingrepp har situationen för de mest utsatta inte förbättrats. 

Läs hela rapporten från Faro här (på norska).