”Ta ditt ansvar!” – Om staten och maten
Publicerad 22 maj 2013
Den nordiska mat- och näringspolitiken har under de senaste 100 åren gått från fokus på att förse samhället med mat till att motivera befolkningen att själv ta ansvar för en hälsosam kost. Unni Kjærnes och Gun Roos beskriver tre faser i den nordiska näringspolitiken och beskriver paradoxen i hur dagens näringspolitik i Norge tacklar problemet med ökad övervikt och fetma.
Mat och välfärd har varit på den politiska agendan en längre tid i de nordiska länderna. Mat och näring blev ett politiskt tema under första världskriget då det blev svårt att få tillräckligt med mat och näring till alla. Näringspolitiken var i denna första fas mest riktad mot fattiga och var en del av välfärdsstatens uppbyggnad. Problemen såg liknande ut i Danmark, Finland, Norge och Sverige, men matproduktionen och de politiska lösningarna varierade länderna emellan. Till exempel Sverige och Finland introducerade gratis skolmat på 40-talet och i Norge, där mejerinäringen var speciellt viktig, fick mjölk rollen som en viktig näringskälla. I Danmark sågs det däremot inte som statens roll att blanda sig i folkets privatliv och näringspolitiken gick därför inte längre än konsumentupplysning.
På 1960-talet då sambandet mellan konsumtion av mättade fetter och hjärt- och kärlsjukdomar blev känt blev det aktuellt att förflytta fokus från tillgänglighet till folkhälsa. Den starka kopplingen till landbrukspolitiken gjorde frågan kontroversiell och det tog tid att ändra på näringspolitiken. I den andra fasen, under 70- och 80-talet, tonade staten ner sin aktiva roll på matvarumarknaden och näringspolitiken började fokusera på folkhälsoaktiviteter och kampanjer som skulle nå hela befolkningen.
Individen i centrum
Från 1980-talet har ansvaret gradvis överförts från staten till individuella konsumenter som förväntas göra rationella och hälsosamma val. Dagens näringspolitik, den tredje fasen, är till stor grad marknadsorienterad och målet är att underlätta möjligheten för konsumenter att göra hälsosamma val, t.ex. genom nyckelhålsmärkta matförpackningar.
Dagens näringspolitik i de nordiska länderna följer internationella linjer och har till stor grad påverkats av WHO:s och EU:s föreskrifter och direktiv. Ett av EU:s viktiga områden inom folkhälsa i dag är att minska på fetma i befolkningen genom ändringar i matvanor och fysisk aktivitet. Fetma beskrivs som vår tids globala epidemi och mat och näring har därför också blivit politiskt intressantare under senare år. Det norska exemplet på hur näringspolitiken förhållit sig till fetma bjuder på många ohållbara argument. Från ett välfärdsperspektiv är det en paradox att den norska näringspolitiken främst satsar på information och individuellt ansvar trots att övervikt och fetma i större utsträckning drabbar de lägre samhällsklasserna. Ett fokus på individuell motivation, matmärkning och information bygger på antagandet att alla kan välja fritt och att individuellt ansvar är något konsumenter önskar och kan ta. Denna typ av politik riskerar att öka klyftorna mellan samhällsklasserna.
Gun Roos, Ph.d., forskare vid Statens for forbruksforskning (SIFO) i Norge.
Detta är ett sammandrag av Unni Kjærnes och Gun Roos artikel Food and Welfare. Nordic nutriotion policy and the current paradox of regulating obesity in Norway, publicerad i den nordiska antologin A Welfare Policy Patchwork – Negotiating the Public Good in Times of Transition.
