“Mitt råd är: släpp inte in honom”: Vilket stöd erbjuds anhöriga vid alkohol- och drogproblem?

Under 2024 intervjuades två yrkesgrupper inom svensk kommunal socialtjänst från olika delar av Sverige; tio alkohol- och drogterapeuter och tio anhörigkonsulenter. Resultaten visar att professionerna i hög grad positionerar sig som utbildare, med uppgift att hjälpa anhöriga att förstå substansbruksproblem på ”rätt sätt”, där det medicinska perspektivet ges företräde.

Substansbruksproblemet beskrivs som något som också ”sprider sig” till de anhöriga. Begrepp som familjesjukdom och medberoende används för att förklara anhörigas situation och beteenden. I detta perspektiv blir den anhöriges försök till att visa omsorg ett tecken på att det är substansbruksproblematiken i sig, snarare än den anhörige själv, som agerar. Stödet blir därmed präglat av gränssättning och självreglering i syfte att inte förvärra substansbruksproblematiken, och samtidigt möjliggöra att den anhörige prioriterar sina egna behov. Sammantaget formas ett stöd där den anhörige först behöver acceptera en viss förståelse av problemet, och där viljan att hjälpa någon annan riskerar att bli en del av problemet i sig.

Det medicinska perspektivets begränsningar

Idén om att erbjuda stöd till anhöriga kan ses som en motreaktion mot ett traditionellt individualistiskt synsätt, där fokus enbart ligger på personen med substansbruksproblem och där anhöriga ofta hamnar i skymundan. Samtidigt visar studien att detta stöd riskerar att reproducera samma individualiserande logik.

Fokus flyttas från den som använder substanser till den anhörige, som i sin tur förväntas förändra sitt beteende, reglera sina känslor och arbeta med sig själv. En medicinsk dominans riskerar att bidra till denna förskjutning då relationer och viljan att investera i någon annan bortom sig själv kan omtolkas som något sjukligt. På så sätt blir även anhörigstödet en del av en bredare medikaliseringsprocess, där sociala och relationella problem i första hand möts med individuellt riktade insatser.

Breddning av perspektiv?

Anhörigstöd behöver likväl få utrymme att fokusera endast på den anhörige och dennes stödbehov. För många kan också en sjukdomsförklaring och uppmuntran till gränssättning minska skuld och bidra till ett återupprättat egenvärde.

En viktig utmaning framåt är att utveckla ett språk som både erkänner den anhöriges behov av stöd för egen del, och relationers betydelse. Ett språk där gränssättning inte utesluter fortsatt omsorg och där beroende av andra människor inte per automatik tolkas som något problematiskt eller som brist på självständighet.

Ett alternativ kan vara att använda ett språk utan substansbruks-förtecken som ser den anhörige som en person i en ovanligt pressad livssituation med behov av återhämtning. Ett sådant stöd, praktiserat utanför substansbruksproblematikens kontext, kan också tänkas sänka tröskeln till att söka hjälp, i ett samhällsklimat där substansbruksproblematik fortfarande är starkt förknippad med stigma.

Artikeln är skriven av

Hans Fagerström, doktorand vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet

på förfrågan av PopNAD