I Sverige har möjligheten att omhänderta personer med en oacceptabel användning av berusningsmedel funnits i 100 år. Sverige kan tyckas unik i sammanhanget men internationellt är någon form av tvångslagstiftning riktad mot personer med allvarligt missbruk ganska vanligt. Detta framkommer i Magnus Israelssons färska avhandling i socialt arbete.
Men variationen lagstiftningarna emellan är stor – även i Norden. Sverige har den mest omfattande tvångsvården, åtminstone om man räknar antal personer som omhändertas varje år. Å andra sidan har Norge, som enda landet i Norden, en lagstiftning som möjliggör tvångsvård av gravida missbrukare av hänsyn till fostret.
En fråga i hela Norden
På senare år har frågan om tvångsvård av gravida missbrukare återigen blivit aktuell. Det är i sig intressant att detta tema dyker upp på den politiska agendan närmast samtidigt i flera nordiska länder – trots att ländernas tvångsvårdslagstiftning i övrigt har stora skillnader. 2009 var ett särskilt aktivt år i sammanhanget. Då presenterades en utredning i Finland som förespråkade möjligheten till tvångsvård av gravida missbrukande kvinnor. Samma år beställde det danska socialdepartementet en systematisk kunskapsöversikt om tvång i behandlingen av missbrukare, med fokus på gravida. Och våren 2009 föreslog den svenska regeringen ett ”norskt” tillägg i lagen om vård av missbrukare (LVM) som skulle öppna för tvångsomhändertagande av gravida vars missbruk hotar fostrets liv och hälsa.
Trots dessa och andra initiativ som togs kring 2009 är det fortfarande bara Norge som har en tvångslagstiftning som explicit riktar sig mot gravida, eller snarare mot fostret. Det visar sig vara stora juridiska, etiska och politiska hinder på vägen från tanke till handling. Om tvångsvård är svårt i vanliga fall, är det minst dubbelt så besvärligt när ”förmånstagaren” är ett ofött barn som inte ens är en individ i lagens mening.
Ibland avvisar rätten graviditet som ett relevant argument och ibland konstateras det utan någon vidare kommentar
Samtidigt vet vi att det finns och har alltid funnits gravida kvinnor inom tvångsvården – även om de formellt inte blivit omhändertagna på grund av graviditeten. Mitt kapitel i boken Samhället, alkoholen och drogerna bygger på en kartläggning av gravida inom LVM-vården och hur socialtjänsten och förvaltningsrätten hanterat graviditetsfrågan. Tar man hänsyn till graviditeten, även om det inte finns utrymme för det i lagen? Och i så fall på vilket sätt?
Som man kanske kunde förvänta sig är det en sammansatt bild. Ibland avvisar rätten graviditet som ett relevant argument och ibland konstateras det utan någon vidare kommentar. Mest fascinerande är dock hur graviditetsargumentet ibland anpassas till lagtexten. Lagen säger nämligen att en av grunderna för tvångsvård kan vara att man genom sitt missbruk utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara. I flera fall översätts detta på följande sätt: om kvinnan fortsätter att missbruka och därmed orsakar sitt barn oåterkalleliga skador, kommer hon att må så psykiskt dåligt att hon därmed utsätter sin psykiska hälsa för allvarlig fara. Voilà!
Det går givetvis att raljera över kreativiteten i argumentationen, men samtidigt är det mer intressant att reflektera över socialtjänstens och förvaltningsrättens behov av att tänja på lagens texter i de här fallen. Ibland känns det som om domarna inte skulle hålla om de överklagades, men även klienterna och deras ombud verkar oftast acceptera situationen. Om det beror på resignation, okunskap om juridiken eller någon form av förståelse för beslutet är dock svårt att veta.
Therese Reitan,
docent i statsvetenskap och forskningsledare med inriktning på missbruk på Statens institutionsstyrelse i Sverige.
