Hemlöshet i Norden – Utvecklingen av nordisk bostadspolitik

Hemlöshet omfattar långt fler än de socialt utslagna som vi kan se på gator och torg. Det kan vara en mamma med barn som trängt in sig hos vänner, eller en familj med tillfälligt andrahandskontrakt som inte vet vart de ska ta vägen om en månad. Ofta har familjerna tak över huvudet, men bor otryggt, vilket vi vet påverkar barns fysiska och psykiska hälsa negativt.
Alla de nordiska länderna har ratificerat en rad dokument som deklarerar att rätten till en bostad är en grundläggande mänsklig rättighet. Antalet hemlösa skiljer sig dock åt mellan länderna och det återspeglar både skillnaderna i den långsiktiga bostadspolitiken och hur man möter den akuta hemlösheten.

Historisk ökning sedan 1980-talet

Hemlöshet är ett problem med djupa historiska rötter. Under 1960- och 1970-talen, när det byggdes många bostäder, minskade antalet hemlösa i Norden. Men redan på 1980-talet kom flera larmrapporter om att hemlösheten ökade igen. Problemet tycktes ha ändrat karaktär eftersom nya grupper hade tillkommit. Vi har sedan inte lyckats få bukt med problemet även om hemlöshetstalen varierar mellan länderna.

I denna historiska genomgång av bostadspolitiken i Sverige, Norge, Danmark och Finland visar professor Hans Swärd på likheter och olikheter i hur länderna hanterat frågan.