Detta kapitel ger en övergripande introduktion till observation av syn, hörsel och det taktila sinnet som grund för bedömning av dövblindhet. Syftet är att rikta uppmärksamheten mot hur sinnena används i vardagen, särskilt i arbetet med observationshållpunkterna.
Observation av sinnesanvändning kan vara krävande, eftersom personer med misstänkt dövblindhet ofta har sammansatta funktionsnedsättningar. Observationer i naturliga situationer, eventuellt kompletterade med intervju, ger viktig information om hur sinnesrester används och kompenserar för varandra.
3.1 Syn
Synen ger snabb och omfattande information om omgivningarna och har stor betydelse för kommunikation, informationsinhämtning, orientering och förflyttning (Befring & Tangen, 2012). För personer med dövblindhet är det särskilt viktigt att förstå hur en eventuell synrest används funktionellt i samspel med andra sinnen.
Även små synrester kan ha stort värde för självständighet, kommunikation och orientering, till exempel genom att uppfatta ljus, kontraster eller konturer. Samtidigt kan nedsatt syn vara energikrävande att använda och kräver anpassning av omgivningarna. Vid dövblindhet kan hörseln inte fullt ut kompensera för synnedsättningen, vilket kan leda till fragmenterade sinnesintryck.
Vid utredning är det därför viktigt att identifiera hur synen faktiskt används i praktiken, även när både syn och hörsel är nedsatta, och hur omgivningarna bäst kan stödja funktionell användning av en eventuell synrest.
3.2 Hörsel
Hörseln bidrar till kommunikation, orientering och förståelse av omgivningen och kan ge mening och igenkänning även när den är nedsatt. För personer med dövblindhet varierar hörselfunktionen betydligt, från total dövhet till användbara hörselrester (Mjønes, 2019).
När synen också är nedsatt blir det svårare att tolka och lokalisera ljud. Lyssnande kan då vara krävande. Funktionell användning av hörsel är inte statisk, utan kan förändras över tid och i olika situationer.
Vid utredning av dövblindhet är det därför viktigt att rikta uppmärksamheten mot hur hörsel- och lyssningsförmåga faktiskt används i praktiken och vilket stöd som är nödvändigt för att främja funktionell användning av hörselrester.
3.3 Det taktila sinnet
När syn och hörsel är så nedsatta att de inte kan kompensera för varandra får det taktila sinnet en central roll i kommunikation och samspel, informationsinhämtning och orientering (Nordens Välfärdscenter, 2016; Andersen & Rødbroe, 2000).
Det taktila sinnessystemet omfattar bearbetning av beröring, tryck, vibration, temperatur, smärta och proprioception genom det somatosensoriska systemet (Nicholas, 2021; Gallace & Spence, 2009). Genom aktiv beröring och rörelse kan taktil och haptisk perception ge strukturerad och meningsfull information om omgivningen (Nicholas, Johannessen, & van Nunen, 2019; Prytherch & McLundie, 2002).
För många personer med medfödd dövblindhet är det taktila sinnet den mest stabila modaliteten för lärande, trygghet och kommunikation (Wittich, Nicholas, & Damen, 2021; Ravenscroft & Damen, 2019). Effektiv användning av detta sinne förutsätter fysisk närhet, anpassade omgivningar och kompetenta kommunikationspartners. Vid utredning är det därför avgörande att beskriva hur det taktila sinnet används funktionellt för att kompensera för syn- och hörselförlust.