Från sårbara strukturer till respektfullt bemötande

I slutet av augusti 2026 ordnade Finlands förening för forskning om alkohol, droger och spel (AHR) ett seminarium om hemlöshet och rusmedel.  Presentationer belyste olika delar  av servicesystemet, från tvångsförflyttningar och tillfälliga boendelösningar  till uppsökande arbete och mer inkluderande servicelösningar. NAD:s redaktör Tom Kettunen var på plats i Helsingfors och sammanfattar här några av insikterna.

Finlands arbete mot hemlöshet har länge setts som en framgångssaga. Otaliga internationella delegationer har besökt landet  för att lära sig om Bostad först-modellen, där hemlösa personer med komplexa problem erbjudits  en permanent hyresbostad utan krav på at först genomgå  behandling. Finland har länge varit det enda europeiska land med sjunkande hemlöshetssiffror, men under de senaste åren har utvecklingen vänt och  antalet hemlösa har åter börjat öka. Mot denna bakgrund arrangerade AHR  ett seminarium om hur hemlöshet, bland personer med skadligt bruk och beoende, kan förebyggas och motverkas.

Risk för ökat bruk efter tvångsförflyttning

Planerad stadsförnyelse och revitalisering uppfattas främst som stadspolitiska fenomen, men Riikka Perälä (Y-Säätiö) lyfte fram deras socialpolitiska dimensioner. Tidigare forskning visar att när stadsdelar förnyas tvingas människor ofta  från sina hem eller tillfälliga boenden till ersättande lägenheter i fattigare stadsdelar. Det här orsakar onödigt lidande, speciellt bland folk med rusmedelsbruk och erfarenheter av hemlöshet, som ofta upplever att de blir tvångsförflyttade just på grund av sin problematik.

Enligt Perälä är tvångsförflyttning en form av rumslig orättvisa som skapar stress, ökar risken för högre rusmedelsbruk och kan leda till fler sociala och hälsomässiga problem. Det här kan också ses som en form av ojämlikhet som drabbar personer med rusmedelsbruk och erfarenheter av hemlöshet, eftersom dessa grupper löper särskild risk att utsättas för tvångsförflyttning.

Legitimering av skadliga rutiner

Mikko Ilmoniemi från Tammerfors universitet diskuterade hur det vardagliga arbetet organiseras i tillfälliga boenden för hemlösa,  och vilka konsekvenser detta kan få för de boendes självbestämmande. Tillfälliga boenden är ofta platser där konflikter, våld, oljud och stölder förekommer. För att hantera detta  uppstår ett behov för  kontroll och övervakning, vilket i sin tur producerar ett hierarkiskt förhållande mellan anställda och klienter.

Även om anställda har rätt så omfattande makt över hur vardagen och de dagliga rutinerna ser ut, så gömmer dessa sig bakom det som Ilmoniemi kallar en ”huseringsdiskurs”. Personalen betonar sin marginella roll i förhållande till planering och beslutsfattning, och fokuserar enbart på handlingsplaner och på att tillfredsställa klienternas grundbehov. Enligt Ilmoniemi riskerar detta att legitimera skadliga rutiner, begränsa de boendes självbestämmande och undergräva rätten till ett tryggt hem.

Klientens behov i fokus

En del av personer som lever i hemlöshet står helt  utanför alla etablerade servicesystem. Det kan handla om personer som har svårt att behålla en bostad, har fallit mellan stolarna i sociala skyddsnät eller av olika skäl undviker myndighetskontakt och har en ovilja att hamna i olika register.

Johanna Ranta från Tammerfors universitet har studerat social- och hälsovårdarbetares uppsökande arbete bland hemlösa personer som också använder droger. Uppsökande arbete bygger på skadereducering och ett traumamedvetet arbetssätt, där arbetare inom social- och hälsovård aktivt söker upp människor i deras egen miljö, på gatan, i tillfälliga boenden eller på nätet, för att erbjuda stöd på klientens villkor.

Ranta betonade att upplevelsen av trygghet är nära kopplad till platsen där mötet sker. Därför är det viktigt att klienten själv får vara med och bestämma var kontakten ska äga rum. Uppsökande arbete gör det möjligt att nå människor som annars riskerar att bli utan stöd, samtidigt som servicen blir mer tillgänglig, trygg och vid behov anonym. På så sätt kan också skadeverkningarna av både hemlöshet och rusmedelsproblem minska.

Artiklen är skriven av Tom Kettunen, redaktör för NAD