5. Barns rätt att vara delaktiga i en kris – vad de nordiska länderna har lärt sig och behöver göra

Kirsten Sandberg

Vad kan de nordiska länderna lära sig av pandemin?

De nordiska länderna gjorde på olika sätt under pandemin. Men i alla länder fattades beslut som förändrade barns vardag.

Skolor stängde flera gånger, ibland i flera veckor eller månader. Då fick många barn ha undervisning hemifrån. Många fritidsaktiviteter stängde också. Barn kunde inte träffa kompisar som vanligt och var hemma mycket med sina familjer.

Många barn har berättat att de lärde sig mindre i skolan, kände sig ensamma och mådde dåligt. De oroade sig för om någon i familjen skulle bli sjuk och om familjen skulle ha tillräckligt med pengar. Många saknade också sina mor- och farföräldrar.

Barn följde reglerna för att hjälpa till att stoppa smittan. Men alla vuxna följde inte reglerna. Det gjorde att en del barn litade mindre på vuxna.

För några barn blev vissa saker faktiskt bättre. Barn som hade det jobbigt i skolan kunde till exempel slippa mobbning eller känna sig mindre utanför när de var hemma.

En del barn, särskilt yngre barn, tyckte om att få vara mer med sina föräldrar. Äldre barn kunde i stället sakna att få vara ifred och ha ett privatliv. För många blev det svårare ju längre pandemin pågick.

Barn som hade det svårt hemma träffade inte lärare och andra vuxna som kunde se hur de hade det och hjälpa dem att få stöd.

Att ha skola på nätet var bättre än att inte ha någon undervisning alls. Men alla barn hade inte samma möjligheter. En del familjer hade inte bra internet, dator eller surfplatta. Barn i familjer med lite pengar kunde därför få svårare att hänga med i skolan.

Pandemin blev ofta extra svår för barn som redan hade det svårt.

Trots att besluten påverkade barns liv fick barn oftast inte vara med och säga vad de tyckte. Varken skolor, kommuner eller de som bestämmer i landet lyssnade tillräckligt på barn. Många barn fick inte heller information om pandemin på ett sätt som var lätt för dem att förstå.

Barns rättigheter och barnets bästa

I början av pandemin fanns det ingen som särskilt förde fram vad barn behövde när viktiga beslut fattades. När skolor stängde och barn inte kunde göra sina vanliga fritidsaktiviteter tänkte vuxna inte tillräckligt på vad som var bäst för barn.

Barn som kände sig ensamma eller mådde dåligt kunde inte alltid prata med en skolsköterska eller psykolog. Barn som hade det svårt hemma träffade inte heller andra vuxna som kunde se hur de hade det och hjälpa dem att få stöd.

Barnombudsmännen i de nordiska länderna berättade för regeringarna om hur barn hade det under pandemin. Efter hand började barns rättigheter få mer uppmärksamhet.

Barn har rätt att få vara med och påverka

Alla vuxna i de nordiska länderna förstår inte hur viktigt det är att barn får vara med när beslut fattas. Barn och unga har inte heller samma möjligheter som vuxna att vara med och påverka hur samhället styrs.

Under pandemin fick barn sällan säga vad de tyckte innan viktiga beslut fattades. Det fanns inga tydliga regler för hur vuxna skulle lyssna på barn under en kris, till exempel innan de bestämde att skolor skulle stänga.

Ungdomsråd och elevråd fick sällan frågor om vad de tyckte, inte ens på nätet. Organisationer som arbetar med barn fick bara frågor ibland. I Finland och på Åland användes internet mer än i de andra nordiska länderna för att fråga barn vad de tyckte.

Inte heller i skolan fick barn oftast säga vad de tyckte innan beslut fattades. Många barn kände att de inte kunde påverka och inte fick vara med.

Samtidigt ville många barn hjälpa till när det var svårt. På Island var barn med i arbetet under pandemin. I Sverige ville många barn hjälpa till att stoppa smittan.

Om vuxna hade lyssnat mer och gett barn möjlighet att vara med, hade barn kunnat känna sig mer delaktiga och känna att de kunde göra skillnad.

En del barn hade det svårare

En del barn får inte den omsorg de behöver hemma. Det finns till exempel barn som utsätts för våld av sina föräldrar. Under pandemin var barn hemma mer än vanligt. Då ökade risken för att barn skulle fara illa. Samtidigt träffade de inte lärare och andra vuxna som kunde se hur de hade det och hjälpa dem.

Stöd och hjälp till barn borde ha fortsatt att vara tillgängligt under pandemin. Men de som fattade beslut tänkte inte tillräckligt på det.

Vissa barn fick också mindre möjlighet att vara med och påverka än andra. Det gällde bland annat barn som är homosexuella, bisexuella eller transpersoner, barn i familjer med lite pengar och barn som hade problem med sin hälsa.

Barnen fick inte heller själva frågan om vad de tyckte skulle kunna göra situationen bättre.

Information till barn

Lapset eivät useinkaan saaneet tärkeää tietoa pandemiasta tai päätöksenteosta. Jos tietoa annettiin, se saattoi tulla liian myöhään tai olla vaikeaa ymmärtää. Tämä koski erityisesti pieniä lapsia sekä vähemmistöihin kuuluvia lapsia.

Pandemin påverkar barn även efteråt

Pandemin förändrade livet för många barn och unga. Många lärde sig mindre i skolan, kände sig ensamma eller mådde dåligt. För en del barn försvann inte problemen när pandemin var över.

Därför behöver vuxna komma ihåg hur pandemin påverkade barn. Det är viktigt när de försöker förstå och lösa problem som barn och unga har i dag. Det kan till exempel handla om att barn mår dåligt, har svårt att klara skolan eller hamnar i kriminalitet.

Det här vill vi att de nordiska länderna gör

Gör det som är bäst för barn. De som bestämmer i ett land ska tänka på vad som är bäst för barn, även när det är kris. Innan vuxna fattar beslut behöver de ta reda på hur beslutet kan påverka barn. De ska lyssna på barn och låta det barn säger spela roll.

De behöver också ta reda på hur pandemin har påverkat barn och vad barn behöver om det blir en ny kris. Vuxna behöver komma ihåg att de två åren med pandemi fortfarande kan påverka barns liv.

I Norge och Sverige ska de som arbetar med nya lagar och budgetar ta reda på vad som är bäst för barn innan de lämnar sina förslag. Barnombudsmannen i Norge har gjort en utbildning på nätet om hur man kan göra det.

På Åland träffade de som bestämmer i kommunen organisationer som arbetar med barn under pandemin. Sådana möten skulle kunna hållas oftare.

På Island frågade Barnombudsmannen barn vad de tyckte om pandemin. Barnens svar samlades i en rapport. Det hjälpte dem som fattar beslut att förstå bättre hur barn hade det och vad barn tyckte.

En del barn behöver mer hjälp

En kris kan vara extra svår för vissa barn. Det kan till exempel vara barn som lever i familjer med lite pengar eller barn med funktionsnedsättning.
De barnen kan behöva mer hjälp och stöd än andra under en kris.

Vuxna måste lyssna på barn

Skolor, kommuner och de som bestämmer i landet måste lyssna på barn. Det ska finnas tydliga regler för när och hur barn ska få säga vad de tycker. Reglerna ska se till att vuxna tar det barn säger på allvar. De ska gälla även när det är kris.

En del barn behöver hjälp för att kunna berätta vad de tycker. Det kan till exempel vara yngre barn, barn med funktionsnedsättning eller barn som talar ett annat språk.

På Åland ordnade en organisation ett möte för unga med funktionsnedsättning. Där fick de berätta om hur de hade haft det under pandemin och prata om andra frågor som var viktiga för dem. Det de berättade samlades i en rapport.

När barn har fått säga vad de tycker ska de som bestämmer berätta för barnen vad de bestämde och hur de använde det som barnen hade sagt.

Länderna behöver också ta reda på hur de arbetar för att barn ska få vara med och påverka och dela sina erfarenheter med varandra. Barn ska också kunna berätta vad de tycker på nätet.

I Finland fick barn svara på frågor på nätet om hur skolan hade fungerat för dem under pandemin. Fler än 58 000 barn svarade. Svaren användes sedan av dem som arbetade med en ny lag.

Barnombudsmännen i de nordiska länderna använder olika sätt för att lyssna på barn. I Finland träffar Barnombudsmannen grupper med barn som kallas Unga rådgivare. Barnombudsmannen frågar också ibland många barn vad de tycker om saker som påverkar dem. Det kallas en barnbarometer. Barn har också fått rita, måla och skriva om hur deras liv var under pandemin.

I Sverige hade Sveriges Elevkårer möten varje vecka med dem i regeringen som arbetade med skolfrågor.

På Åland ordnade de som bestämmer olika möten där människor fick prata om viktiga frågor under pandemin. Två av mötena var för unga.

Lärare, socialsekreterare, läkare, poliser och andra vuxna som möter barn behöver få lära sig hur de kan prata med barn, lyssna på barn och ta det barn säger på allvar.

I Danmark tog de som bestämde om hälsofrågor fram information som skulle hjälpa skolor och föräldrar att prata med barn om covid-19.

I Norge har Barnombudsmannen gjort en utbildning på nätet som lär vuxna hur de kan prata med barn.

Unga kan bidra med mycket, både i vardagen och när det är kris. När unga får vara med och påverka kan de känna att det de gör spelar roll. I en kris kan unga till exempel hjälpa andra unga, besöka äldre eller hjälpa till med andra saker.

Barn behöver information

Barn behöver få information för att förstå vad som händer och kunna fundera på vad de själva tycker. Informationen ska vara tydlig och enkel att förstå.

När det är kris ska barn och deras familjer få information direkt och på ett sätt som de förstår. Informationen ska finnas på platser där barn kan hitta den, till exempel på nätet, i appar och på tv. Den behöver också finnas på olika språk.

I Sverige finns webbplatsen Lilla Krisinfo. Där kan barn få information om kriser och andra allvarliga händelser på ett sätt som är lätt att förstå.

I Danmark finns tv-kanalen DR Ultra för barn och unga. Under pandemin gjorde de program där barn kunde ställa frågor till experter om coronaviruset.

Skola och hälsa

Skolor ska vara öppna så långt det är möjligt, även när det är kris. Om barn inte kan vara i skolan ska de kunna få undervisning på nätet.

Barn ska kunna få hjälp av skolsköterskan även under en kris. Om barn inte är i skolan behöver de få veta hur de kan kontakta skolsköterskan. Det gäller också skolpsykologen och andra vuxna som kan ge hjälp och stöd.

Om barn behöver testas eller vaccineras ska vuxna tänka på vad som fungerar bäst för barn.

På Grönland fanns en telefonlinje där man kunde få information om corona. Den kopplades till stödlinjen Tusaannga, som redan fanns.

På Island testades barn för corona på en annan plats än vuxna. Barn vaccinerades inte i skolan, eftersom man tyckte att skolan skulle vara en trygg plats för barn.

Fritid och aktiviteter

Barn ska kunna fortsätta med sina fritidsaktiviteter så långt det är möjligt, även när det är kris.

Om de som bestämmer vill stänga eller minska barns fritidsaktiviteter ska de först prata med organisationer som arbetar med barn.

Om aktiviteter ändå måste stänga eller ändras ska barn få information om hur de fortfarande kan träffa sina kompisar och göra roliga saker tillsammans på ett säkert sätt.

Barn ska kunna säga till när något är fel

Alla barn ska kunna berätta för dem som bestämmer om något är fel eller inte fungerar bra.

Barn ska få veta att de kan göra det och hur de ska göra.

Barn ska också kunna berätta om något är fel utan att andra behöver få veta att det var just de som sa till.

De nordiska länderna behöver ta hjälp av varandra

Människor kan resa och flytta mellan de nordiska länderna, och ländernas regeringar träffas ofta. De nordiska länderna samarbetar redan om många saker. De som arbetar för barns rättigheter i Danmark, Finland, Grönland, Island, Norge, Sverige och Åland har också skrivit den här boken tillsammans.

Men under pandemin försökte varje land lösa nästan allt på egen hand. Om ett land hittade ett bra sätt att göra något fick de andra länderna ofta veta det först långt senare.

Därför behöver de nordiska länderna bli bättre på att dela med sig och lära av varandra.

Tillsammans behöver de nordiska länderna:

lova varandra att barns rättigheter ska gälla även när det är kris
träffas och berätta för varandra vad som har fungerat bra, till exempel olika sätt att lyssna på barn
komma överens om hur de ska ta reda på hur beslut påverkar barn och lära vuxna i alla länder hur de kan göra det
jämföra sina planer för kriser och göra gemensamma planer för de nordiska länderna
se till att barn kan resa mellan länderna när de behöver träffa en förälder, ett syskon eller någon annan nära familjemedlem i ett annat nordiskt land
ställa samma frågor till barn i de olika nordiska länderna och jämföra vad barnen svarar
samarbeta för att ge barn information som de förstår, hjälpa barn som mår dåligt och ge stöd till familjer som har lite pengar.

De nordiska länderna vill vara den region i världen där länderna samarbetar allra närmast. Det ska barn också kunna märka – särskilt när något svårt händer.

Om du behöver hjälp

Om du behöver hjälp kan du prata med en vuxen som du litar på. Du kan också kontakta Bris. Ring eller sms:a 116 111 eller gå in på bris.se. Det är gratis och du behöver inte berätta vem du är.