Hur ska stöd och service organiseras enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?
Artikel 19 är central i konventionen och ses av många som själva kärnan av konventionen. Artikeln handlar om rätten att leva självständigt och kunna delta i samhället vilket bland annat förutsätter att personer med funktionsnedsättning har tillgång till olika former av samhällsservice och stöd. För att kunna leva självständigt och delta i samhället måste konventionsstaterna säkerställa att
personer med funktionsnedsättning har möjlighet att välja sin bosättningsort och var och med vem de vill leva på lika villkor som andra och inte är tvungna att bo i särskilda boendeformer,
personer med funktionsnedsättning har tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bland annat sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende
och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället, samt
samhällsservice och anläggningar avsedda för allmänheten är tillgängliga på lika villkor för personer med funktionsnedsättning och svarar mot deras behov.
Artikel 19 gäller alla personer med funktionsnedsättning, oavsett omfattningen av funktionsnedsättning och behovet av stöd.
Andra artiklar som är centrala i tolkningen av artikel 19 och för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, är bland annat
Artikel 3c: ”fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället”
Artikel 4.1 (i) Allmänna åtaganden: ”att främja utbildning om de rättigheter som erkänns i denna konvention för specialister och personal som arbetar med personer med funktionsnedsättning, så att de bättre ska kunna ge det stöd och den service som dessa rättigheter garanterar.”
Artikel 5.3, Jämlikhet och icke-diskriminering: ”För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.”
Artikel 8 Medvetande: d) ”att främja utbildningsprogram som ökar medvetenheten om personer med funktionsnedsättning och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning”
Artikel 9 Tillgänglighet:2.b:”säkerställa att enskilda enheter som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,”
Artikel 12 Likhet inför lagen: 1. ”personer med funktionsnedsättning har rätt att i alla sammanhang bli erkända som personer i lagens mening.”
Artikel 26 Habilitering och habilitering: ”stöder deltagande och inkluderande i samhället och alla aspekter av det och är frivilliga och tillgängliga för personer med funktionsnedsättning så nära deras egna hemorter som möjligt, även på landsbygden.”
Centralt i konventionen är att personer med funktionsnedsättning och deras organisationer ska aktivt involveras enligt artikel 4.3.
Allmänna kommentaren NR5[1]
” att leva självständigt betyder att personer med funktionsnedsättning ges alla nödvändiga medel för att kunna utöva valfrihet i och kontroll över sina liv samt för att fatta alla beslut som rör deras eget liv. Personlig autonomi och självbestämmande är grundläggande för ett självständigt liv.”
Kommittén tar tydligt avstånd från olika former av institutioner och säger bland annat i 16.c.
”Både att leva självständigt och att vara inkluderad i samhällsgemenskapen hör samman med livsmiljöer utanför alla former av institutionsboende. Det handlar inte ”bara” om att bo i en särskild byggnad eller miljö, utan först och främst om att inte förlora sina personliga valmöjligheter och sin autonomi genom att påtvingas vissa levnads- och boendearrangemang. Varken storskaliga institutioner med över hundra boende eller mindre gruppboenden med fem till åtta personer, och inte ens enskilda boenden, kan kallas för självständigt boende om de har andra egenskaper som är utmärkande för institutioner eller institutionalisering. Även om institutionsmiljöer kan skilja sig åt i storlek, namn och upplägg, så finns det vissa definierande kännetecken för dem. Det kan till exempel vara att man är tvungen att dela assistenter med andra och saknar eller har begränsat inflytande över vem man måste acceptera att få assistans av; isolering och segregering från ett självständigt liv i samhällsgemenskapen; brist på kontroll över beslut i vardagen; brist på möjlighet att välja vem man vill leva med; oflexibla rutiner som inte tar hänsyn till personlig vilja och personliga preferenser; identiska aktiviteter på samma ställe för en grupp personer som lyder under en viss auktoritet; ett paternalistiskt synsätt i tillhandahållandet av tjänster; övervakning över ens boendesituation; och vanligen också ett oproportionerligt stort antal personer med funktionsnedsättning som bor på samma ställe.”
Personlig assistans
Enligt kommittén skiljer sig insatsen personlig assistans från övrigt stöd. Finansieringen ska vara kopplad till individen så den enskilda kan betala för den assistans som behövs. Finansieringen ska baseras på en individuell behovsprövning. Vidare måste tjänsten vara kontrollerad av personen med funktionsnedsättning och denne kan välja mellan att beställa tjänsten från olika leverantörer eller själv fungera som arbetsgivare, samt utforma och bestämma av vem, hur, när och på vilket sätt tjänsten ska levereras samt instruera och styra tjänsteleverantörerna. Kommittén har utöver detta även flera andra kvalitetskrav på den personliga assistansen.
Kommittén tar även ställning i allmänna kommentaren till stödtjänster som man inte anser uppfylla kraven i artikel 19. Det gäller exempelvis paketlösningar, som till exempel innebär att en viss tjänst bara är tillgänglig i kombination med en annan tjänst, två eller flera personer förväntas bo tillsammans, eller där tjänsten bara kan tillhandahållas inom ramen för särskilda boendearrangemang. Dessa är inte förenliga med artikel 19, enligt kommittén. Inte heller varianter av personlig assistans där den enskilde med funktionsnedsättning saknar fullt självbestämmande och egen kontroll. Kommittén tar även stark ställning mot alla former av kollektiva lösningar som institutionsboenden. Även stödtjänster i institutionsform är inte tillåtet enligt konventionen eftersom de segregerar och begränsar den personliga autonomin.
Individanpassade stödtjänster
Även vad gäller övriga stödinsatser trycker kommittén på vikten att individanpassade stödtjänster ska betraktas som en rättighet i artikel 19b. Det innebär en rätt att välja tjänster och tjänsteleverantörer i enlighet med sina personliga behov och personliga preferenser. Individanpassat stöd bör vara tillräckligt flexibelt för att kunna anpassas till användarens behov. Konventionsstaterna har därför ett åtagande att säkerställa att det finns tillräckligt kvalificerade specialister som kan hitta praktiska lösningar på hinder för ett självständigt liv i samhällsgemenskapen i enlighet med individens behov och preferenser.
Individanpassade tjänster ska inte vara begränsat till stöd i hemmet utan måste kunna tillhandahållas inom ett brett spektrum, från arbete/utbildning till resor och fritid. Individanpassade stödtjänster kan benämnas på olika sätt i olika länder men de måste vara utformade så att de stödjer ett liv i samhällsgemenskap, förhindrar isolering och segregering och ha full inkludering i samhällsgemenskapen som mål.
Lika tillgång till samhällsservice
Artikel 19c omfattar rätten att samhällsservice och anläggningar som är avsedda för allmänheten ska vara tillgängliga på lika villkor för personer med funktionsnedsättning och svara mot deras behov. Denna rättighet omfattar alla samhällstjänster och innebär såväl att de ska vara tillgängliga och utformade på sådant sätt att de är användbara i praktiken. Artikel 19c är central och individuella insatser för personer med funktionsnedsättning ersätter inte rätten att ta del av det som vänder sig till allmänheten.
CRPD och nordiska länderna
Danmark ratificerade konventionen den 24 augusti 2009. Danmark lämnade in sin första rapport 2011 med kapitel om utvecklingen på Grönland och Färöarna. Danmark fick frågor från kommittén 2014. Senare samma år svarade Danmark på dessa frågor. Efter undersökningen i Genève skickade kommittén sina avslutande iakttagelser. År 2020 lämnade Danmark en sammanlagd andra och tredje rapport, inklusive den för Grönland och Färöarna.
I Finland trädde konventionen och tilläggsprotokollet i kraft dagen för ratificeringen den 10 juni 2016. Ålands regering rapporterar om genomförandet av konventionen i en separat rapport. Finland lämnade sin första rapport, inklusive utvecklingen på Åland, till kommittén 2019.
Island ratificerade CRPD 2017 och lämnade in den första rapporten i februari 2021.
Norge ratificerade CRPD 2014, lämnade in sin första rapport 2015 och fick kommitténs frågor 2017. Norge svarade på dessa 2019, samma år som undersökningen i Genève.
Sverige ratificerade CRPD 2008 och lämnade in den första rapporten 2011 och mottog och besvarade kommitténs frågor 2013, samma år som den första undersökningen i Genève. Sverige lämnade sin sammanlagda andra och tredje rapport 2019.