Gåtan med de stabila alkoholskadorna

Alkoholkonsumtionen har ökat i Sverige sedan intåget i EU 1995, men undersökningar visar att skadorna inte har ökat i samma takt. Totalkonsumtionsmodellen som fungerat som en grundpelare i svensk alkoholpolitik har börjat ifrågasättas. Gabriel Romanus diskuterar sambandet utgående från Kalle Tryggvessons artikel i NAD 4/13.

Svenskarnas alkoholkonsumtion har ökat sedan Sverige kom med i EU. Därom tycks alla vara överens. Däremot tycks inte alkoholskadorna ha ökat så mycket som man kunde vänta sig, baserat på tidigare erfarenheter. En del förhoppningsfulla företrädare för kommersiella intressen och nyliberaler som vill avskaffa alkoholrestriktionerna har tolkat detta som om sambandet mellan total alkoholkonsumtion (försäljning) och skador numera är avskaffat för svensk del.

Så är det naturligtvis inte. Däremot är det viktigt att man inte uppfattar sociologiska samband som naturlagar, där en förändring av en variabel följs av matematiskt exakta effekter på en annan. Alkoholskadorna påverkas av en mängd faktorer, varav den totala konsumtionen bara är en.

Men varför har skadorna inte ökat så mycket, även om vissa skador verkligen har ökat? Kalle Tryggvesson lanserar i en artikel i det nya numret av NAD flera intressanta och rimliga förklaringar. Dels är det tänkbart att konsumtionen faktiskt inte har ökat så mycket som man har trott. Dels kan ökningen vara störst i grupper som tidigare inte har druckit så mycket, varför ökningen (ännu) inte har lett till så stora skador.


Inte heller den typiskt svenska koncentrationen av konsumtionen till veckosluten tycks ha minskat. Däremot har den långsiktiga övergången från sprit till vin och öl fortsatt, vilket kan ha bidragit till att begränsa skadeökningen.

Uppsatsen bygger på stora intervjuundersökningar 1996, 1997, 2004 och 2005, dvs de täcker en nioårsperiod, som ligger kort efter Sveriges EU-inträde den 1 januari 1995. Svarsfrekvensen sägs vara hög, mellan 78 och 75 procent. Det är sant, jämfört med många andra undersökningar är 25 procents bortfall lågt. Men det representerar givetvis en betydande osäkerhet, särskilt som man kan anta att de som inte medverkar dricker mer än de som är med i undersökningen. Man kan också utgå från att det finns en rejäl underrapportering när människor svarar på frågor om alkoholkonsumtion. Men om underrapporteringen är ungefär lika stor vid alla undersökningstillfällen, kan ändå siffrorna för konsumtionsökningen ändå vara realistiska. Det vet vi dock inte.

Tryggvesson uppskattar konsumtionsökningen under denna nioårsperiod till cirka 15 procent. Hittills har diskussionen utgått från den sk monitorundersökningen, som för motsvarande period uppskattar ökningen till 26 procent. Monitor bygger till cirka tre fjärdedelar på försäljningssiffror, som får anses mer tillförlitliga än den självrapporterade konsumtionen. Å andra sidan är monitors uppskattning av den oregistrerade konsumtionen behäftad med en osäkerhet som kan vara större än i de data i Statistiska Centralbyråns ULF-undersökning, som Tryggvessons artikel bygger på.

Av intresse är också att monitor för hela perioden 1995 till 2012 beräknar ökningen till 18 procent, dvs inte så stor avvikelse från Tryggvessons uppskattning för den kortare perioden. Om man åtminstone för vissa typer av alkoholskador kan vänta sig en viss eftersläpning, så framstår utvecklingen som mindre gåtfull.

Enligt undersökningen har alkoholkonsumtionen ökat i stort sett i alla grupper, men olika mycket. Detta kan knappast sägas strida mot en rimlig utformning av den teori om ”det kollektiva drickandet”, som brukar anföras till stöd för den sk  totalkonsumtionsmodellen.

Det är naturligtvis lättare att polemisera mot både totalkonsumtionsmodellen och teorin om drickandets kollektiva karaktär om man utgår från orimliga varianter av dessa. (Detta gör inte Tryggvesson.) Svensk alkoholpolitik har aldrig under den tid jag kan överblicka haft som mål enbart en minskning av totalkonsumtionen. Dryckesvanorna, vad man dricker och hur – framför allt berusningsdrickandet, eller ”intensivkonsumtionen” – har alltid ägnats stor uppmärksamhet.

Att totalkonsumtionen har ansetts viktig har flera orsaker:

  1. Sambandet mellan total försäljning och skador har visat sig finnas under lång tid i flera länder, när det har utvärderats med tidsserieanalys (t ex ECAS-projektet för femton länder under en femtioårsperiod).
  2. De metoder som har visat sig bäst för att påverka totalkonsumtionen är sådana som de politiska organen förfogar över, dvs pris och olika former av begränsning av tillgängligheten.
  3. Sådana åtgärder har också visat sig påverka skadorna.

Men självfallet försöker politiken också påverka dryckesvanorna, genom serveringslagstiftning, aktivitet i primärvården, informationskampanjer, differentiering av skatterna för olika drycker, för att nämna några exempel.

När det gäller dryckesvanorna innehåller Tryggvessons artikel flera intressanta iakttagelser. Dels finns tyvärr inget i undersökningen som talar för att berusningsdrickandet har minskat under perioden 1996-2005. Inte heller den typiskt svenska koncentrationen av konsumtionen till veckosluten tycks ha minskat. Däremot har den långsiktiga övergången från sprit till vin och öl fortsatt, vilket kan ha bidragit till att begränsa skadeökningen.

Sammanfattningsvis: En intressant artikel, som knappast leder till någon omvärdering av den förda alkoholpolitiken, men som givetvis understryker det som vi som deltar i debatten lättast kan enas om: Mer forskning behövs. (Och helst mindre bortfall, hur nu det ska gå till, i denna tid av ökande ovilja att delta i undersökningar. Det är för sorgligt, när 75 procents svarsfrekvens anses generera data av ”hög” kvalitet.)

 

Gabriel Romanus, före detta riskdagsledamot och folkpartist, har tidigare arbetat som vd för Systembolaget (1982-1999) och socialminister i svenska regeringen (1978-79).

 

 

Läs mer! Tidskriften A&N diksuterar de stabila alkoholskadorna i ett temanummer (6/12).

 

 

Senast uppdaterad

2017-11-16

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet