Spelproblem ur spelares och anhörigas synvinkel

När någons spelproblem för första gången avslöjas fylls ofta personen med spelproblemet av skam och rädsla medan den anhöriga förlorar förtroendet för personen. Praktikerna Charlotta Grönberg och Cata Forsström berättar om sina erfarenheter av att praktiskt arbeta med personer med spelproblem.

När någons spelproblem och dess konsekvenser avslöjas för en familj innebär det en stor förändring för alla involverade. Avslöjandets stund är ofta väldigt annorlunda för den som spelar och för de anhöriga, som får se hela bilden för första gången.

Spelaren upplever ofta en stark känsla av skuld, skam och rädsla, men samtidigt en lättnad över att hemlighetsmakeriet är över. Lögnernas tyngd har lyfts, men samtidigt rasar den anhöriges verklighet samman. Den anhöriga börjar ofta tvivla både på nuet och på det förflutna – hur ser sanningen bakom dimridån ut?

Hur kan spelaren och den anhöriga stödja varandra?

Båda parter kan påverka vad som händer efter avslöjandet. Kommunikationssvårigheterna på grund av förtroendebristen mellan de involverade kan ställa till med problem. Därför kan det vara bra att be om hjälp av utomstående ifall man känner sig osäker på hur man ska hantera detta.

Problemspelaren står inför ett helt nytt livsskede. Hen inser att hen inte längre kan fungera som förut. En fallgrop ligger i att hen inbillar sig att det största arbetet är över i och med bekännelsen. I själva verket är avslöjandet tillfrisknandets startskott. Det kräver konkret arbete i det dagliga livet. I början kan problemspelaren vara väldigt motiverad att ändra sin livsstil, men under de månader som kommer krävs det att aktivt arbeta för en förändring. Risken för återfall kan växa i takt med en falsk självsäkerhet och tro att ingenting kan locka en tillbaka till det gamla livet. Det kan vara tungt och svårt att möta närståendes misstankar och att acceptera att förtroendeförlusten och de återkommande frågorna om spelandet verkligen är slut.

Spelaren känner sig bättre, men hur går det för den anhöriga?

Samtidigt som problemspelaren upplever en lättnad, kan den nya situationen vara svår för en närstående. Man upplever på en och samma gång en chock och en stor misstro. Det är vanligt att de anhöriga anklagar sig själva – varför märkte jag inte, varför reagerade jag inte tidigare? En stor del av den anhörigas tillfrisknande handlar om att acceptera det faktum att det inte går att styra en annan vuxen människas val eller vilja att tillfriskna. Man kan stöda och motivera den andra och försöka sätta sig in i den andras situation, men man bör först och främst ta hand om sig själv.

Båda parterna kommer också att vara tvungna att lära sig att stå ut med negativa känslotillstånd. En vanlig fråga från bådas sida är: “Hur kan jag veta att spelandet är slut för alltid?”

Som människor kan vi inte förutspå hur någon annan lever sitt liv. Detta är en osäkerhet som väcker rädsla, oro och ångest hos många. En annan fråga som både problemspelaren och den anhöriga ställer sig är frågan om hur länge det kommer ta innan tilliten har återskapats. Tyvärr finns inget enkelt svar. Men förtroende återuppväcks så småningom med ömsesidig öppenhet om vardagsfrågor, tankar och känslor och om den finansiella situationen.

 

 

 

 

 

 

Charlotta Grönberg, Specialhandledare i spelproblem, Peluuri 

Cata Forsström, Koordinator, Pelirajat’on

(Foto: Petri Behm)

Publicerad 12.4.2016

Senast uppdaterad

2017-11-16

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet