När spelande blev en sjukdom

Att spelproblem beskrivs som en sjukdom kan ses som en reaktion på att spelmarknaden inte längre kan regleras med nationell lagstiftning, skriver Johan Edman. Han beskriver hur problemet formuleras i svenska riksdagen för att passa de politiska målen, inte bara gällande spelfrågor utan också narkotika.

I det svenska Socialdepartementets senaste utredning  av spelproblem liknas spelmissbruk vid ett sjukdomsliknande tillstånd. Det beskrivs som ett beroende som går att spåra till hjärnans ”belöningssystem”. Utredningen upplyser på flera ställen om att spelmissbruk nu är inskrivet i samma kategori av diagnoser som beroende av beroendeframkallande substanser i den amerikanska diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), något som ytterligare stärker spelmissbrukets status som ett sjukdomsliknande beroende.

Socialdepartementets föreställning om det sjukdomsliknande spelmissbruket bygger på ett resonemang som har synts allt oftare i utredningar och i den politiska debatten under senare år. Exempelvis lanserade Missbruksutredningen 2011 sin föreställning om substansmissbruk som sjukdomsliknande beroenden utifrån liknande argument. Men dessa utredningar bygger varken på övertygande forskning eller djuplodande resonemang kring varför missbruk borde betraktas som en sjukdom. Missbruksutredningens målsättning var snarare att få till stånd en omorganisation av missbruksvården med ansvaret förlagt till sjukvården och landstingen och tvångsvården förvaltad av psykiatrin. Detta krävde en beskrivning av alkohol- och narkotikamissbrukarna som psykiskt sjuka. Socialdepartementets utredning syftar på ett liknande sätt till att tydliggöra socialtjänstens ansvar för spelmissbruket, något som kräver att spelmissbruk liknas vid (sjukdomsliknande) substansmissbruk.

 

... dessa utredningar bygger varken på övertygande forskning eller djuplodande resonemang kring varför missbruk borde betraktas som en sjukdom.

 

Den medikalisering av narkotikabruk, vidlyftig alkoholkonsumtion och problematiskt spelande som nu sker bygger inte på några otvetydiga forskningsresultat. Det är en politisk positionsförflyttning som främst syftar till att lösa problem som kanske inte låter sig lösas på andra sätt. Hur sammanhanget framställs avgör om exempelvis narkotikabruk ska beskrivas som en rationell reaktion på klassförtryck, ett klandervärt urartningsfenomen eller en sjukdom. Spelproblemens nya status som sjukdom går på ett liknande sätt att förstå som en reaktion på dramatiskt förändrade möjligheter att reglera spelmarknaden från mitten av 1990-talet och framåt.

1970-talet: Restriktioner för att tämja spekulation

Diskussionerna om spelproblemet tog i början av 1970-talet ofta sin utgångspunkt i alla de beklagliga konsekvenser som spel om pengar medförde: ”Ekonomisk ruin, spritmissbruk, förskingring, checkbedrägeri, inbrott, förstörda äktenskap […]”. Spelandet drabbade ekonomiskt svaga medborgare samtidigt som det många gånger understödde en kriminell verksamhet. När spelproblemet skulle förklaras stod spelarna sällan i fokus för diskussionen och orsakerna söktes hellre i kalkylerande spelarrangörer och verkningslös lagstiftning. Men spelen var också ”en cynisk spekulation i människors ensamhet och kontaktlöshet och människors behov av omväxling”. Flera riksdagsledamöter vittnade om ett slags passivisering som både orsak till och konsekvens av spelandet – och att det ytterst var det tristessframkallande samhället som det var fel på. Trots denna problembeskrivning var det endast ett fåtal riksdagsledamöter som sökte lösningen i exempelvis mer meningsfulla fritidssysselsättningar. Vanligare var propåer om ökad kontroll och beskattning, lagskärpningar och förbud. De enarmade banditerna stod i fokus för mycket av 1970-talets speldebatt och som ett konkret uttryck för tidens politiska problembeskrivning kom dessa också att förbjudas 1979.

Ledamöterna i Sveriges riksdag var i början av 1970-talet förhållandevis överens om spelproblemets karaktär, dess orsaker och rimliga lösning. Den tongivande problemformuleringen rymde tydliga föreställningar om att spelandet inte bara förstörde för individen utan även omöjliggjorde de politiska insatser som syftade åt andra hållet: ökade realinkomster, högre grad av samhällsengagemang, begränsad alkoholkonsumtion, familjernas stabilitet, etc. Den enskilda profitören ställdes här mot en tänkt samhällsgemenskap, ett välfärdssamhälle befolkat av aktiva medborgare i färd med att bygga ett ännu bättre välfärdssamhälle. Problembeskrivningen knyter an till den kritik mot ”restfattigdomen” som hade hörts i den socialpolitiska debatten sedan slutet på 1960-talet: välfärdsbygget var långt gånget och de stora sociala problemen var lösta – nu gällde det att med krafttag få de sista pusselbitarna i det goda samhället på plats. Tillsammans med prostitution, alkohol- och narkotikamissbruk var spelproblem en sådan rest, något som kunde och skulle lösas av de folkvalda.

2010-talet: Sjukdomsbeskrivningen är problemet som passar lösningen

Den politiska optimism som fanns på 1970-talet saknas helt i 2010-talets speldebatt. Spelproblemets grunddrag känns igen: skuldsättning, drabbade anhöriga, havererade relationer och i värsta fall kriminell verksamhet för att finansiera spelandet. Även nu spåras problemets orsaker delvis till spelarrangörerna, men två omständigheter bidrar till ett helt nytt läge.

 

Tillsammans med prostitution, alkohol- och narkotikamissbruk var spelproblem en sådan rest, något som kunde och skulle lösas av de folkvalda.

 

För det första har 1995 års EU-medlemskap radikalt förändrat möjligheterna att kontrollera utbudet av spel genom nationell lagstiftning. För det andra har spelande över internet i ännu högre grad försvårat den traditionella spelregleringen. I riksdagen diskuteras nationsövergripande regelverk, licensieringar av spelarrangörer och tekniska lösningar för att reglera nätspelandet men grundtonen är lätt uppgiven. Spelmonopolet har ”spelat ut sin roll” och är bara ett monopol ”på papperet”.

Det är i detta läge som det individuella spelberoendet blir en attraktiv problembeskrivning. I alla politiska läger lyfts nu en särskild sorts spelare fram som problemets kärna, en spelare som saknar den motståndskraft som rationella konsumenter på en allt mer avreglerad marknad förutsätts ha. Det är många gånger en mycket oprecis diagnos som hörs från kammarens talarstol men grundbudskapet är klart: detta är människor som har drabbats av ett sjukdomsliknande beroende. Spelberoendets uppkomst kan förklaras med externa faktorer som aggressiv marknadsföring eller bristfällig reglering, men den beroende spelaren är sedan både orsak och verkan i de oönskade formerna av spelande. I ett läge där spelproblemet endast i begränsad utsträckning är nåbart för lagar och regleringar ställs därför hoppet till vård av och forskning på denna något diffusa sjukdom.

Beskrivningen av problemspelarna som sjuka och vårdbehövande, där hänvisningar till DSM fungerar som ett slags legitimering av problembeskrivningen, ger en inblick i en pågående definieringsprocess. Trots den massiva uppslutningen bakom sjukdomsbeskrivningen är man i riksdagen inte övertygad om att exempelvis vård ska kunna lösa problemet. Den spelberoende svarar i stället mot ett politiskt behov att förläna spelfrågan ”högre politisk legitimitet”, som några socialdemokratiska riksdagsledamöter uttrycker det. Samma insikt visar ett par moderata riksdagsledamöter, som med hänvisning till att spelmissbruk är att likställas med andra missbruk, menar att det därför finns ”all anledning att ta problemen med spelberoende och spelmissbruk på allvar”. Att koppla spelproblemet till ett generellt missbruksproblem ger det en politisk tyngd i början av 2000-talet, på samma sätt som det på 1970-talet fick politisk tyngd genom att kopplas till en ofärdig samhällsutveckling. Naturligtvis hade det gått att begripliggöra spelproblemet inom ramarna för något annat stort problem, men att man på 2010-talet väljer en individorienterad lösning förvånar inte. EU-medlemskap och internets utveckling gör i praktiken kontroll och reglering omöjlig, åtminstone på den nivå som man tidigare vant sig vid. I inlägg efter inlägg ser vi därför hur analysen av en otillfredsställande struktur ställer sitt hopp till en välfungerande individ.

Ett ”smörjmedel i det sociala maskineriet”

Spelberoende liknar det som Nils Christie och Kettil Bruun i slutet av 1960-talet beskrev som ”stora, feta ord utan särskilt mycket innehåll” – ord som är användbara och funktionella då de fungerar som ”smörjmedel i det sociala maskineriet” genom att ”kamouflera olösliga dilemman”. Christie och Bruun diskuterade då medikaliseringen av substansmissbruk men vi kan se att medikaliseringen av spelmissbruk fyller en likartad funktion, där sjukdomsbeskrivningen passar väl in den kontext som omger problematiskt spelande: höga välfärdsstatliga ambitioner, en marknadsdriven liberalisering av spelandet och allt sämre möjligheter för nationalstaten att reglera spelandet. Men detta gäller inte bara 2010-talet, utan också 1970-talet. Här hamnar också spelproblemet i en logisk kontext av tidens möjligheter och ambitioner, marknadskritik och modernisering, befarade alienation och en något provinsiell oro för utländskt inflytande. Och trots vissa inslag av partiskillnader är det slående hur enig stora delar av riksdagen är om problembeskrivningen vid respektive tidpunkt. Den politiska hanteringen av det svenska spelproblemet illustrerar därför fint hur lösningen bestämmer hur problemet konstrueras.

 


Johan Edman, docent, ställföreträdande föreståndare för Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD), Stockholms universitet. (Foto: Jessica Storbjörk)

 

 

Publicerad 14.3.2016 


Senast uppdaterad

2017-09-18

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet