Ny bok om nordisk handikappolitik

Vasamuseet i Stockholm lockar besökare världen över. Det är inte konstigt. Skeppet som sjönk på sin jungfruresa för nästan 400 år sedan (1628) var inte bara ett av dåtidens största krigsskepp. Det var också en konstskatt. Skeppet myllrar av figurer som föreställer romerska krigare, väna sjöjungfrur, argsinta lejon och grekiska gudaväsen. Skeppet och dess interiörer kittlar fantasin hos både barn och vuxna. Det är i den andan – av skapande och fantasi – som projektledare Carina Ostenfeldt också tycks ha arbetat i projektet Alla ombord! – det salutogena museet. Projektets synliga resultat på Vasamuseet är ett rum på museet som erbjuder en helhetsupplevelse för alla sinnen – oavsett funktionsmöjligheter.

- När en skolklass ska komma hit behöver inte läraren fråga om vi har anpassningar för barn med de och de särskilda behoven. Det här är verkligen för alla barn.

Carina Ostenfeldt bjuder in till rummet, eller rättare sagt erbjuder att man stoppar handen i ett lejongap så att dörren öppnas och man kan stiga in. Vi befinner oss nu ombord. Där kan vi välja att stanna eller ta oss upp till däck eller bryggan. Dit åker man med en dykarklocka. Det här är ett exempel på hur man inte tänkt anpassningar utan breda inkluderande lösningar.

- Om man har en hiss för de som sitter i rullstol blir det en särlösning. Nu är dykarklockan en hiss och då är det den vägen som alla vill ta sig upp. Den demokratiska lösningen ska också vara den mest attraktiva.

Det är det tänkandet som genomsyrar allt i rummet. Ingenting är en speciallösning för en specialgrupp. Ett annat exempel är när barnen får prova att styra skeppet. Precis som den styrde vasaskeppet inte kunde se vart skeppet var på väg så måste dagens barn be sina kompisar om hjälp för att veta att man åker rätt.

- Då spelar det inte någon roll om man är synskadad eller inte. Det är lika för alla, säger Carina Ostenfeldt.

Som i livet
Carina Ostenfeldt får många förfrågningar från museer och andra som vill få konkreta råd hur de ska hitta liknande lösningar. Men det tillhandahåller hon inte.

- Det är som i livet i övrigt. Det finns inga färdiga checklistor som passar överallt det måste utvecklas i situationen. I den kontext där problemen uppstår finns även lösningen till situationen, säger hon och ler.

Syftet med projekt är istället att sprida tankesättet, en filosofi för tillgänglighet. Det handlar om att se det som en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter och dessutom som viktigt för hälsan – det är därför det talas om det salutogena – hälsofrämjande - perspektivet.

- Alla människor har behov av att ingå i ett sammanhang. Verksamheten ska organiseras så att det blir begripligt, hanterligt och meningsfullt oavsett utgångsläget.

Det kräver breda inkluderande och frigörande lösningar. För att komma på dessa lösningar ska inte en person sitta på sitt kontor och klura. Det handlar istället om att ha en läroprocess för hela organisationen där mångas tankar och idéer leder till kloka lösningar. Från start knöts en expertgrupp med barn från RBU, Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, till projektet. Barnen har fått anställning och arvoderats precis som alla andra i projektet.

- De är dubbelkompetenta eftersom de både är barn och har en funktionsnedsättning. De kan trumfa över mina styrgrupper om det är någonting som de inte tycker bli bra.

Pedagogerna har också en viktig roll, eftersom det är de som tar hand om grupperna som kommer till museet. De måste vara med och utveckla verksamheten så att den talar till alla sinnen och är rik på erbjudande och utmaningar.

Intresset för konceptet som projektet bygger på har varit mycket stort. Sedan rummet öppnade hösten 2008 har Carina Ostenfeldt hållit inte mindre än 5 000 föreläsningar. Hon ser det både som ett gott tecken och ett bevis på att mycket återstår att göra.

- Det finns ett gryende intresse för det här arbetssättet, men det är lång väg kvar till dess att kulturen blir tillgänglig för alla, annars skulle det här inte väcka så stor uppmärksamhet. Men det går åt rätt håll.

Bort från särlösningar
Siv Junback som är handläggare på Statens Kulturråd har också följt med till Vasamuseet. Hon upplever att mycket positivt händer inom kultursektorn, och att man går från särlösningar till att från början göra lösningar som passar alla.

- Vi har från myndighetens sida tagit bort särskilda anslag för tillgänglighet, eftersom vi upplevde att det blev sidoordnade projekt. Däremot tror jag att när man jobbar inkluderande så måste man vara beredd på att det får kosta mer och det tycker jag att vi ska kunna stödja.

- Jag håller med Carina om att det här sättet att tänka måste finnas i hela verksamheten. Man kan inte ha en ”tillgänglighets-Bengt” som tänker på tillgänglighet medan alla andra jobbar på som vanligt. Man måste ingå i ett sammanhang. Tillgänglighetsarbetet måste knytas till de olika verksamheterna, man måste helt enkelt vara mer än en.

Siv Junback berättar att man får allt fler propåer från kulturinstitutioner. Hon nämner Stadsmuseet och Backateatern i Göteborg som exempel på verksamheter där alla i personalen uppmanas att ha tillgänglighetsperspektiv.

- Det handlar inte bara om att det ska finnas en toalett som kan användas om man åker permobil, man måste också se till att den som sitter i permobilen har möjlighet att ta ett glas vin i pausen, precis som alla andra.

Statens kulturråd är en av totalt 14 sektorsmyndigheter. Dessa 14 har ett särskilt ansvar för att se till att de handikappolitiska målen uppnås.

- Vi ska vara stödjande, samlande och pådrivande inom kulturområdet. Jag tror att vårt arbete har haft inverkan. Bara genom att vi har ställt frågor har vi fått kulturarbetare att uppmärksamma frågan.

Siv Junback berättar att biblioteken var de som först jobbade med tillgänglighet. Nu visar också scenkonsten intresse.

- Första steget var att göra föreställningar som alla kunde ta del av. Nu blir det mer och mer av inkluderande föreställningar där personer med funktionsnedsättning också kan vara med på scenen. Men det kräver en del arbete. Det är inte alltid det ens går att komma upp på scenen, säger Siv Junback.

Samtidigt är kultursektorn en värld som ständigt ställs inför nya utmaningar och där kreativitet är en viktig del av arbetet. Det gör att förutsättningarna är extra goda. Carina Ostenfeldt menar att det inte finns något alternativ till att lösa problemen.

- Jag tycker att det ska vara nolltolerans mot otillgänglighet om man arbetar med verksamhet som vänder sig till barn och ungdomar, då måste FN:s konvention om barnets rätt gälla.

Lösningar finns, det är hennes utgångspunkt. Så här står det i programförklaringen i projektet Alla ombord.

”Det handlar om attityder, nyfikenhet på nya lösningar, mångfald istället för enfald och ett visst mått av livsmod och av kreativitet att möta nya utmaningar och skapa mening i detta”.

Faktaruta:
Projektet på Vasamuseet stöds av Allmänna arvsfonden och är ett samarbete mellan Statens maritima museer, Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) i Stockholms län, Rädda Barnen, Astrid Lindgrens barnsjukhus vid Karolinska Universitetssjukhuset, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Handisam. Idé- och konceptansvarig är Carina Ostenfeldt.

Utöver det pedagogiska rummet på museet finns två mobila enheter, som kallas för Äspingar. Dessa är stationerade på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Huddinge och Solna. Enheterna innehåller material för läkande lek, upptäckter och träning med skeppet Vasa som tema. Genom detta är museet en aktiv del av rehabiliteringskedjan för barn och unga.